Detta är en historia om mig själv- en historia som kanske kan inspera andra att kämpa när något går imot än. Att se livet mer meningsfullt och aldrig ge upp! Livsglädje och sann vilja kan få än att klara av allt! Kärlek, hopp och glädje är det viktigaste här i livet! Detta är en del av mig, en del som jag kommer få leva med.

Det var kaos, hela Sverige skulle drabbas av Svininflensan och alla skulle dö som flygor. Tidningarna skrev, tv gick varm och radion spydde ut hemskheter. Detta var jordens undergång. Folk vandrade och stod i kö i timmartal för att rädda sig från sjukdomen som nu var här. Hjärtsjuka och lungsjuka skulle ta detta först av alla, vi fick förturen att ta sprutan. Ett stick, i september 2009, ett stick som förändrade mitt liv för alltid!

Jag hade precis flytta till en ny stad. Börjat läsa till ett nytt yrke, var på min första praktik, då vacinationen var i full gång. Jag tog sprutan för att skydda mig och andra.

Det tog mig 7-8 timmar sen var jag inne på akuten, jag kunde inte andas. Jag hade en fruktansvärt hosta, slemmet fastande i halsen,jag hade hög feber, luftrören var åtdragna och jag fick inhalation efter inhalation, sprutor på spruta och mer inhalationer. De övervägde att lägga in mig på Intensivavdelningen. Men läget förbättrades och Jag fick åka upp på Mava/Eva där jag i två dygn fick intravenös medicin. armen  spände och sved, smärtan var hemsk. Jag fick inhalera så mycket att jag blödde näsblod. Jag fick hjärtklappningar som högg i bröstet.  Jag orkade inte äta, jag orkade inte gå några meter, jag fick hjälp att duscha, jag satt där medans undersköterskan tvättade mig, jag fick  jag orkade inte ens klä mig. De hjälpte mig med det med. Jag fick hjälp med allt utan att äta. Men det behövde de inte hjälpa mig med för jag hade ingen matlust alls. Jag fick dricka näringsdrycker. Jag fick tillbringa 2 veckor på sjukhus. Var 3e dag satte de en ny nål i armen-pvk. Jag hatar blodprover och nålar! För att kunna ge medicin iv. Efter att jag kom hem  tog det mig 3 veckor att orka gå mellan hamngatan och univerisitetet utan att stanna på vägen. Det är ung 400 meter att gå.  Det var nu jag trodde allt skulle bli bra, jag hade blivit lite sjuk och nu var det över. Men det var nu helvetet på jorden hade börjat och jag var fast i ett helvete som skulle förstöra skolan, jobbet, resor och livet. Inhalationer, trötthet, illamånde, injektioner, andfåddhet, sprutor i magen och armarna, undersökningar, total utmattning, nålar, rädsla, hjälp att kunna gå, rullstolsåkning, smärta som förstör nattsömnen, hosta som gör så ont, och mediciner med biverkningar. Det är min vardag på sjukhuset. Sjukdomen hade fått sitt grepp och mig ochidag har jag jag tillbringat 16 1/2 vecka på sjukhus.Det är så här jag lever på sjukhuset. Det är min vardag som jag trodde bara skulle vara en gång men som blev så mycket mer. Det är fyra månader på två år som jag tillbringat  på sjukhuset pga en enkel liten spruta! 

Det har tatt tid och det har varit svårt att acceptera att jag egentligen är rätt svårt sjuk och att min sjukdom hindrar mig från att leva det liv jag vill leva. Att en spruta som staten uppmanade alla att ta, gjort mig så sjuk! Jag känner hur den påverkar mig och de jag älskar. Det är skär i mitt hjärta att se andra ledsna och oroliga, för mig. Att se min familj gråtfärdiga och rädda gör ont. Men jag ser att de litar på mig, och jag försöker lugna dem så gott jag kan. För jag vill inte att de ska vara ledsna för min skull. Jag är van att behöva kämpa för att kunna andas.  Det är min vardag, det är en del av mig nu. Den delen förstör mitt arbete, den förstör min praktik, min utbildning, mitt liv. Den sätter käppar i hjulen för mig. Den gör mig ibland ledsen , den gör mig oftast arg, den gör mig väldigt svag och den gör mig frustrerad!  

jag vill inte vara den som vaknar upp mitt i natten och behöver min medicin för att överleva. Jag vill inte få panik över en förkylning, för då kommer jag in på sjukhus igen. jag vill orka lika mycket som alla andra om inte mer, för jag har alltid varit den som haft mycket energi och vilja att göra saker hela tiden. Men jag har bestämt mig för att inte låta rädslan och sjukdomen  styra mitt liv och därför trotsar jag den!!

Men nu är detta mitt liv, jag har inte valt det själv. Men jag har bestämt mig att ge denna skit en regäl omgång! Det finns de som aldrig kommer ifrån sjukhuset, de finns de som har det värre. Jag har allt jag kan önska mig. Jag har världens finaset vänner och familj. Jag behöver inget mera. Jag skrattar, jag njuter och jag lever för varje  frisk minut. Jag har då bestämt mig att hur jävligt än allt är, så  kommer jag alltid se det positiva. För mig har min lungsjukdom gett mig ett nytt sätt att se på livet. Jag tror att jag tror kommer bli en väldigt bra sjuksköterska, då jag har erfarenhet som patient. Jag ser och lär hur man ska vara. Jag vet hur en fin sjuksköterska är och sådan vill jag med bli.  För man blir bara starkare för varje motgång man besegrar. Jag tänker inte bli bitter över att jag är sjuk, jag tänker inte sluta leva, för jag älskar livet. Det är ett äventyr, som man ska vara rädd om.  Så kiss my ass, för hur jävligt de än är, så kommer det alltid något gott med allt. Jag är starkare än någonsin mentalt. Jag tillåter mig att vara ledsen när jag är det och jag tillåter mig att vara lycklig och glad. Jag tillåter mig att chansa och att känna starkt för något. Jag har slutat att hålla tillbaka känslor för varför ska man det? VI är skapta till att känna, älska, sakna och njuta.  Jag står för vad jag känner och jag visar det med. Jag är den jag är och jag älskar att vara mig. Jag har valt att acceptera att jag har det som jag har det. Men jag tror att allt har en mening som händer. Jag tror att jag är stark nog för att klara av det, därför fick jag det. Jag kan även använda mig av denna erfarenhet, för att bli en bättre människa och bättre sjuksköterska. Det spelar ingen roll om jag nu ska bo på sjukhuset hela tiden detta år så tänker jag klara av min utbildningen. Jag ger mig aldrig och jag tänker leva ut mina drömmar. Jag tänker resa, om jag så måste ha en syrgasmask. FÖr det är mina drömmar och äventyret som håller mig ung.  jag tar ingenting för givet längre, jag uppskattar allt så mycket mera nu. Att bara kunna andas får mig glad. Jag är och kommer alltid vara den glada Ida med 1000 drömmar, det kan ingen sjukdom i världen ta ifrån mig!! Jag tror jag hoppas och jag önskar att en dag kan jag med börja leva normalt men fram tills dess, tänker jag fortsätta att kämpa - hoppet och glädjen kan ingen ta ifrån mig!