Dagarna går fort och månaderna springer iväg och snart är sommaren över - eller ja om man nu kan kalla denna sommaren för sommar? Nej för mig har sommaren regnat bort men trots regn har jag endå gått med solsken inombords. 

Sommaren har gjort att jag växt som människa jag har utvecklats, jag har lärt mig mer om mig själv och utmanat mig själv på en helt ny nivå.  Jag har  överlevt min första sommar som sjuksköterska, trots att de erfarna har sagt att denna sommaren har varit den värsta någonsin. Detta har berott på alla överbeläggningar och svårt sjuka människor som krävt så mycket omvårdnad och vård. 

Jag har lärt känna en ny stad, nya människor och funnit  nya vänner som är så snälla, omtänksamma och fina. 

Jag har sätt nya platser och jag har hunnit flytta två gånger under en sommar, jag har dansat loss barforta i sanden till sportify i mobilen, jag har vandrat i sommarregn genom vackra Halmstad, jag har cyklat som aldrig förr och jag har druckit rosé till solnedgångar och grillkvällar. Jag har dansat loss på dansgolven och hängt på uteserveringar där jag ätit god mat och druckit kalla öl. Jag har legat på stranden och haft flera besök av mina vänner hemifrån som förgyllt tillvaron. 

Ja trots regn och åter regn har jag endå lyckats få ihop en bra sommar tack vare fina människor runt omkring mig. Jag fick också ett väldigt bra avslut på denna sommaren genom att få tillbringa några dagar hemma, där det är så vackert, hermoniskt och underbart. 

Se solnedgången gå ner över sjön varje kväll, umgås med familj och vänner, spela kort på kvällarna, laga god mat och grilla, baka med Johanna och avsluta med att jaga in kräftor i burarna.

Man kan inte vara lyckligare, jag mår bättre och det är det viktigaste av allt. Att få vara frisk och ha familj och vänner runt omkring sig. Inget annat betyder nått....

Sedan har jag även haft en stor saknad hela sommaren till alla fina vänner i Övik, ni är så otroligt saknade och jag tänker på er ofta, så ni vet - ni är inte bortglömda - tvärt om ni finns i mina tankar!! 

Nu skall packningen fixas och jag skall bege mig till Halmstad imorgon för att ta nya prover för att se om  jag blivit  helt frisk, sen ska jag bara ta det lungt för att snart kunna återgå till min härliga och bästa arbetsplats och fortsätta mitt älsklingsgöra- att få vara sjuksköterska och ta hand om alla fina människor där!! 

Nu börjar hösten och det känns deppit för jag älskar sommaren, men jag ser endå fram emot ett nytt äventyr- med färgade löv, tjocktröjor, mysiga halsdukar och tända ljus på kvällen och en stor tekopp. Varje dag är en gåva och jag kommer fortsätta att hitta ljuspunker i varje dag - för varje dag har flera ögonblick som får en att skratta högt och le i flera timmar efteråt och vad vore livet utan glädje?

Familjen- ja det ordet växer och växer för varje år som går. Innebörden blir mer och mer viktig för mig. FAMILJEN ÄR DE SOM FINNS DÄR OVANSÄTT VAD SOM HÄNDER OCH DE ÄLSKAR EN SÅ OERHÖRT MYCKET OCH JAG ÄLSKAR DEM!! Jag vet inte om jag är en olycksfågel eller om jag är den som ska få all skit för att jag fixar det?  Sjukhusinläggningar har styrt mitt liv i mer än 3 år nu...

 Men förra vecka var den värsta veckan i mitt liv, ordet smärta har fått en annan innebörd för mig. Smärta är det värsta tänkbara man kan tänkas ha iallafall i mina ögon. 

Onsdagen den 1/8 fick jag besöka akuten för att jag kunde varken stå, ligga eller sitta av smärta- det var fruktansvärt. Efter att två läkare varit och tittat på mig las jag in på kirurigen. Där fick jag i 9 dagar genomlida en fruktansvärd totyr- en smärta jag inte ens önskar min värsta fiende (jag önskar jag skulle dö när jag hade som mest ont), ja jag kan ibland överdriva men jag menar varje ord. 

Undersökningen visade att jag hade vätska  runt Levern, Mjälten, Gallan och i gallgången samt att mina lymfkötlar hade förstorats i buken, dock visste ingen läkare varför jag fått det och det är fortfarande ett mysterium för sig....lite otäckt faktiskt!

Men dit jag vill komma, familjen! Familjen fanns där vid min sida när tårarna sprutade, tystanden bröts mot skrik, armarna blev till nåldynor och morfinet sprutades från höger och vänster in i kroppen för att smärtlindra mig. Det var så hemskt och jag vill aldrig mer uppleva denna smärtan. Men jag hade inte varit så stark om inte min familj funnits vid min sida. De kramade om mig när jag behövde en kram, de håll min hand, de stöttade mig när jag kräktes av smärtan och de stannade från tidig morgon till sent in på natten. 

Så familjen för mig är det viktigaste i mitt liv och nu är jag hemma hos pappa för att återhämta mig. Det går bättre och bättre. Jag äter fortfarande starka värktabletter men jag börjar kunna gå och jag börjar kunna äta igen. Så det ser ljust ut för mig! 

Nu har jag och mina två älskade och fina bröder sätt på film och pratat . Nu står Anton och gör Tacos och Ablin bläddrar i telefonen medans jag skriver ett tackmedelande till min fina älskade familj här. 

Familjen är de man alltid kan komma hem till och de är de som gör allt för varandra- när det väl gäller kan hela familjen samlas och samsas under samma tack- fast den en gång i tiden gick skilda vägar så förs den samman när något händer. 

PS: tack alla snälla och söta människor som stöttat mig när jag varit på sjukhus ni har varit ritiga änglar!! Jag har världens bästa arbetskambrater som varit inne hos mig och visat att de funnits där!! TACK TACK TACK FINA NI!!