Efter två veckor av en okänd person, har jag idag vaknat upp till den jag känner så väl och är så glad att den personen är tillbaka. Lyckan jag kände var obeskrivlig! Jag vet inte vad som hände, men två veckor har jag gått med en känsla i bröstet att jag inte är mig själv. Jag såg negativt på allt, var fruktansvärt känslig, jag såg bara fel, kände hur jobbigt och svårt allt var. Fy att vara en sådan person som alltid ser det negativa före det positiva - tragiskt- jag stod inte ut i två veckor av den känslan!

Okej nu har jag mött på lite mycket motgånger på en kort tid, men jag är alltid den som vänder allt till det positiva, försöker hitta lösningar och inte se problemen. Men under två veckor var jag inte mig själv. Varför kände jag mig ledsen? Jag har fan ingen aning - bara en teori - LIVSKRIS!

Jag ska snart skiljas från klassen, stå på egna ben och klara av sjuksköterskeyrket, flytta från underbara vänner, byta stad och börja om på nytt, sen blev jag sjuk mitt i allt och fick uppleva dödsångest på akuten- första gången i mitt liv jag känt sådan rädsla - undra om jag dör nu?- trodde fan jag skulle dö! Ligga inne på sjukhus IGEN, Rädsla över det och sen veta att jag missar massa dagar på praktiken-  8 dagar och att jag inte skulle få ut min legitimation vid examen. Efter chocksamtalet att jag skulle behöva ta igen praktiken i Övik efter examen, när jag skulle bo i Halmstad egentligen och ha inskolning chockade mig. Och där kom det, det jag väntat på - Tårarna, så in i helvetes mycket tårar. 3 år av ett helvete av kämpande skulle jag falla på mållinjen. iNej så här får de inte göra, vart ska jag bo? Jag har ingen bostad kvar här, jag ska ju ha inskolning i Halmstad, hur ska jag kunna jobba utan inskolning?- så jag gick upp till rektorn - ja jag kämpar för det jag vill och jag ger mig inte. Sen grät jag hela kvällen och sen vaknade jag upp dagen efter- Im back!!! Det var precis vad jag behövde- få gråta och vara riktigt ledsen, så skönt att få ut allt!

Bitchen i mig vaknade vid liv- Jag ska fan klara av detta, jag var så glad inombords, för jag fick tillbaka känslan av att allt löser sig. Hur jävligt det än är! Så igår var allt som vanligt igen, jag var tillbaka på praktiken och jag älskar det jag gjorde/gör- hjälpa människor och arbeta som sjuksköterska. Jag kom hem och kände mig glad inombords, ja sådär lycklig och äckligt GLAD! Glad över att se ljust på allt igen :) 

Så idag har mina ögon glittrat och leendet spirat och som jag sa - allt löser sig och sanna mina ord det gör det. Idag fick jag klartecken- praktiken är räddad och jag kommer ta examen med mina fina klasskompisar. Jag måste dock offra en lördag eller en söndag varje helg fram till Maj- men det skiter jag i. För jag är snart klar sjuksköterska 8 veckor kvar nu!! Är inte det att fira tillräckligt, sen ska jag iväg på mitt livs äventyr. 

Halmstad- nya människor, nya ställen att kolla upp, nya kollegor, ny bostad, nya vänner och nya festtillfällen - jag kommer bo i en sommarstad och jag kommer ha nära HEM!!! 

Så fan ta den som ger sig, ,men det jag lärt mig är: Det är okej att inte vara sig själv, men jag är så förbannat lycklig över att vara JAG IGEN! Glad, lycklig och ser allt från den ljusa sidan- det är den Ida jag älskar vara och vill vara. 

Okej nu ska vi reda upp detta, vad är BAD vs GOOD Girl?!! Är en bra tjej en tjej som är snäll, tyst och försiktig eller är en bra tjej någon med skin på näsan och vågar sticka ut? Vad går gränsen mellan good vs bad girl? 

Vem sätter stämplen att någon är vs, finns det några riktlinjer mellan dessa två? Eller är det bara vi som vill sätta en stämpel, den är se eller så. För vi människor gillar att ha kontroll, vi vill kunna namnsätta allt och berätta hur någon egentligen är?

Britney är ett bra ex på good girls gone bad 

Enligt Wikepedia är en :Good Girl 

• Säger alltid rätt saker vid rätt tillfälle
• Alltid trogen och vänlig
• Alltid punklig
• Blyg
• Försiktig
• Säger aldrig emot
• Gör som andra vill
• Snäll 
• Söt 
• Vänlig
• Tystlåten
• Oskuldsfull

• Vill ha kul jämt
• Syns bland folk
• Vågar höras
• Säger emot 
• Festar sent in på nätterna
• Impulsiv, kastar sig ut i saker
• Självförtroende
• Bitchig
• Vågar stå upp för sina åsikter

Vem kommer längst, pappas flicka eller den vilda tjejen som går sin egna väg fram? Vem vinner i det långa loppet? Talar man inte om bad vs good, när det gäller partner, sex och karriär?

Ja jag har faktiskt ingen aning och jag vet inte om man egentligen kan säga att någon är vise varse, men min teori är : Bad girls kommer längst i karriären de blir vd, modeller, filmstjärnor. De vågar ta för sig, vågar utmana och kräva saker. Eller så blir de tjejen som jobbar i affär eller industri pga av dåliga betyg i skolan. De är de tjejerna som på högstadiet har äldre pojkvänner, de som är modemedvetna, sminkar sig hårt, snackar mest skit om folk och gör revolt mot sina föräldrar.De förlorar oskulden tidigt, de dricker, röker och lever för dagen. De är populära i skolan. De tillbringar många timmar på sitt utseende och det ger resultat. De är de som går ut och roar sig oftare, unnar sig mer saker till sig själva och ser livet som en stege som de ska klättra upp på. De är mer impulsiva och de är vana vid att alltid få uppmärksamhet. De vill inte bilda familj i tidig ålder, de vill se vad världen mer har att erbjuda. De har lätt att träffa nya människor och kan vara elaka för att få sin vilja fram. De har snygga pojkvänner och vet hur de ska behålla dem. Deras bäst före datum är : 10- 35. Sen vill nog även de lugna ner sig och bli good. Typsik Bad girl: 

Good girls, är de som under skolgången sitter längst fram i klassen, bryr sig inte så mycket om utseendet utan om betygen. MVG i alla ämnen, gör aldrig någon besviken. Lever upp till allas förväntningar och presterar bra i allt. De är oftast de som är blygsamma, tystlåtna och "försvinner i mängden". De festar inte, om de gör de dricker de två cider som mamma sagt att de får göra. De röker inte, de tatuera sig inte, de har långt fint hår. Sen när de blir äldre vidarutbildar de sig, de får ett bra jobb som de trivs med, de offrar många timmar åt sin man, hus och barn. De är mer kärleksfulla, omtänksamma och värnar om familjelivet. De är de som är godhjärtade och nöjer sig med det livet de lever. De trivs med att vara söta och snälla och vill inte utmana ödet, med för stora förändringar eller krav. Sämsta tidsramen för dessa personer: 7-19 år. Bästa åldern : 20-60 år. Sen är även de gamla! Typsik good girls.

Bad boys: De är förbannat attraktiva som unga, de ser bra ut och de vet om det. De är vältränade och kan klä sig snyggt. Bästa åldern för denna kategorin är mellan 12- 30 år, då är de kungar. De lever livet, köper dyra och snabba bilar, motorcyklar, de binder inte upp sig, de raggar på unga tjejer, för att de är lätta att få och lätta att bli av med, för att erövra ett nytt byte. De tar dagen som den kommer. De börjar tidigt att jobba, de bryr sig inte om skolan, de skiter i om det står MVG eller IG på provet, enda som de tycker blir jobbigt är att mamma gnäller att det står IG. De gör revolt, de börjar tidigt festa, ha sex, röka, snusa och leva ett "farligare" liv. 

Good boys: De är mammas favvo, de är skötsamma i skolan, de får bra betyg, vill vidarutbilda sig, de stannar hemma de flesta helgerna och träffar de en tjej i tidig ålder är de snäll mot den och håller i den hårt. De gör inga misstag som otrohet eller andra svek. De är lojala mot sin familj och vänner. De klassas oftast som "töntar" i skolan, de är blyga på lektionerna och de hatar högstadiet. Värsta åldern för dem är : 12- 25. Sen kommer de igen, de är de som tjejerna kommer springa efter, för de är de som tjänar bäst, har de bästa jobben, är snäll mot sina flickvänner och får en stadig familj. De lever ett tryggt liv och good boys är inte "töntigt längre" de äger singelmarknaden. 

 Ni som följer vad jag skriver har nog läst att jag vill göra OM MIG!! Extreme make over. Från mörkbrunt till blont, ja det är då ett projekt för sig själv. Vilken tid det tar, vilken energi och tålamod det behövs för att få håret ljust IGEN. Men nu ÄNTLIGEN är jag på rätt spår. 

Idag har jag fått lyxbehandling, oj vilken underbar frisör. Kommer dit vid 2 i mitt kycklingshår och frågar om avfärningsmedel. Det jag egenligen försöker säga är HJÄLP MIG!! Jag står inte ut. Han ser på mig och kollar mitt hår. Okej, kom hit vid 3 så ska jag slingra det och så lägger vi i en toning i håret, så ska det nog bli fint. Superlyckliga jag skuttar där ifrån och tar en snabbfika med Sara. Sen tillbaka dit, slår mig ner, får massa slingor i håret och vi pratar på. Hemsk trevlig person och jag njuter av att bli ompysslad till max. Han bjuder på gokakor och kaffe och jag tackar självklart inte NEJ till något sött och gott. Så går tiden. Oskarsgallerian stänger nu, hör jag i högtalarna. 

Han frågar har du bråttom? 

Nej, nej, - men jag förstår väl inte din eftermiddag? 

Absolut inte, ska bli kul att fixa ditt hår, du kommer se skilland efteråt och eftersom jag är pappaledig var det länge sen jag gjorde detta. Så nu kör vi. 

Sitter där och vi surra om utlandsjobb, hur det är att jobba utomlands, resa, barn, familj, förhållanden, vänner you name it! Så tvättar han ur, och vi kör på med en toning. Sen får jag en lyxinpackning gratis och sen ser han mitt hår. 

Vem har klippt det? 

Jadu en tjej igår klippte det, då visar han mig, Herregud vad ojämt och fult! Så han fixar till mitt hår och klipper till det Grattis. Jag blev så klart superglad över hans vänlighet och noggranhet. Kan helt klart rekomendera Hannes han var grym och jag kom ifrån frissan vid halv 7 på kvällen. Snacka om att jobba övertid för att göra mig nöjd! 

Nu är håret i en jämnare nyans och det kommer nu med tiden bara bli finare och finare. För snart sitter jag och Maria i Bulgarien med massa sol och goda drinkar. Solbränd och solblekt hår till examen, hur fint kommer inte slutresultatet bli!!!

för tre veckor sedan såg man ut så här. Mörk, mörk!

Som sagt, det är inte klart än, men det är verkligen på god väg. Här kommer lite bilder från 3 veckor bakåt  i tiden och då kan ni förstå hur fort det gått endå. 

Kommer bli så här i slutändan!

Ha nu alla en bra kväll och hoppas att ni tar er tid att gå till Hannes i Oskarsgallerian, för han är grymt duktig och noggran. Det uppskattar man verkligen och det var till ett väldigt bra pris. 

Lördagskväll, löningshelg, glada människor överrallt som skall fira att pengarna har återinförts på kontot igen. Men inte jag, nej mjukisbyxor, bomullslinne och tjocktröja var klädkoden ikväll. Sitter och myser framför tv och har hårinpackning i håret, när jag hör massa knackningar mot fönstret. VA FAN! Tittar ut, ser ingen, sätter mig ner igen, knackar återigen, hmm nått skumt är det ju iallafall. Men jag sjunker djupt ner i soffan igen och hör då - RING, RING; RING- Dörren- vem kommer nu?

Öppnar dörren i min fina klädkod och håret uppsatt i en handduk.

Där ute står en kompis och säger Ida kom upp på fest. Du måste komma upp ju, du hör ju att han har fest ovanför och vi har korvfest, vi behöver dig! Kom nu. Jag slog vad om att jag inte vågade ringa på hos dig och fråga dig om du ville komma. Hörde du inte att jag knackade på ditt fönster innan. Kom nu, snälla!

Jag tvekar, men ger med mig, ge mig några minuter så kommer jag upp. Tvättar ut hårinpackningen och tar på mig ett par jeans och går upp dit.

Där uppe får jag min livs första stripp - dansuppvisning till låten I Know Im sexy, en kille står mitt i vardagsrummet och drar ner byxorna, drar in kallingarna  mellan skinkorna och dansar med sin håriga rumpa i svängade takt - höger, vänster, heöger vänster för att sen avansera med att rulla höfterna runt, runt och runt. - för att sen komma till den avslutande delen i sången och juckning några gånger i luften - herregud. Ja rumpan var då inge fin de kan jag lova!! Ingen beach 2012, men vem vet kanske beach 2015 ;) Kommer nog aldrig glömma denna upplevelsen, men skratta fick jag och visst är det underbart med personer som kan bjuda på sig. Så härligt och så pinsamt, men roligt! Ps: det här är inte personen som dansade, men det såg ut ung så här ;)

Sen kom bekräftelsen ; Efter min lilla halvnakna tripp i trapphuset för en vecka sen, fick jag ikväll reda på att jag inte gjort någon besviken. De hade haft en bra dag efter att jag visat mig sådär sa de. Svårt att hålla blicken i dina ögon, var det en som sa. Den ville liksom falla neråt istället.  Jag blev ju så klart mållös och  bjöd denna gången på röda kinder, titta neråt blick och sa - ja jag ska nog snart hem och sova ;P haha - Timing helt klart. Först halvnakna jag en vecka tidigare, för att sen ringa på en vecka senare när jag står med hårinpackning i hela huvudet.

Nästa helg lovar jag att jag ska vara beredd när någon ringer på dörren, för jag har då planer på att vara superpigg och ha en brakfest, sista festen jag kommer ha - 2 månader kvar nu. Snart är man i Halmstad och påbörjar ett nytt liv.

Ja nej nu ska jag sova, sjuklingen behöver sin skönhetssömn. God natt alla där ute!!

ADHD, vadå? Det är ju bara barn som förstör stämningen, bråkar, slåss, skriker, får vredesutbrott och är till problem. Nej! Det är barn som lider! Det är bara vi vuxna som har svårt att hantera situationen och därför säger vi problembarn. Jobbiga ungar, som bara är till besvär. Men under två veckor har jag lärt mig så otroligt mycket om denna sjukdom. En sjukdom som skapar så mycket lidande, svåra situationer, jobbiga processer och som hela tiden sätter käppar i hjulen för dessa barn. 

Har under min praktik på psyket haft kontakt med många unga vuxna män med ADHD, det finns även tjejer med ADHD, men det är mindre vanligt. 

Därför tänkte jag idag berätta lite, för kunskap skapar förståelse och underlättar svåra situationer som man kan stöta på. 

ADHD, är en diagnos som visat sig i vetenskapliga studier bero på för lite dopamin i hjärnan och gör barnen okoncenterade, rastlös, hyperaktiva, impulsiva, aggresiva, svårt att hålla tider, tappar bort saker, svårt att varva ner på kvällarna, svårt att sova och skapar stor ångest. 

Som ni förstår av dessa symtom får barnen väldigt svårt i skolan, där man ska sitta still under långa lektioner, koncenterar sig på svåra uppgifter och lyssa in vad läraren säger. För ett vanligt barn är dessa uppgifter svårt nog, men för dessa är det ett rent helvete. 

Många barn kommer därför i konflikt med skolan, vänner, lärare, föräldrar, ja vuxenvärlden underlättar inte. Dessa barn behöver en trygg och lugn miljö, någon som orkar lyssna,ger stöd och visar ömhet. Om man vill prata med dem, prata enkelt och ha inte samtalet för länge, 10-20 min räcker gott och väl. De behöver struktur i vardagen och någon som sätter gränser. 

Men som endå hjälper dessa barn att bygga upp en självkänsla och självförtroende, då detta oftast brukar vara väldigt lågt. 

Om man tidigt sätter en diagnos med ADHD innan 7 års ålder, då kan man hjälpa barnet bättre under skolgången och i hemmet. Föräldrarna kan lättare anpassa vardagen efter barnets behov och lektionerna kan bli anpassade så barnet kan gå ut grundskolan med bra betyg. En liten klass och anspasade lektioner är viktigt för dem. 

Om barnen inte får en trygg miljö och en krånglig skolgång, är det lätt att de hamnar fel i samhället. Jag har under två veckors tid träffat på unga killar, som tidigt blivit svikna av vuxenvärlden, vilket lätt till att de börjat umgås med fel "människor", kommit in på krimminella kretsar och börjat missbruka alkohol och droger vid 11-12 års ålder. 

Dessa personer med ADHD är bra människor, men de har bara fått fel miljö att växa upp i. Vi vuxna är en viktig punkt i deras liv och därför måste man se till att barnen får en bra stabil plats, där de känner sig älskade och trygga. 

Vem vill eller kan tro att ett av dessa barn om några år inte mår bra, tar till droger för att må bättre, inte har något riktigt hem och inte vill leva längre- vid 12-13 års ålder? 

Personer som har ADHD har större chans att komma i drogmissbruk och krimminella banor, på grund av deras handikapp. De är impulsiva, blir lätt arga och svårt att kontrollera sig, detta leder till att de kan utföre grova brott i impulsivitet och inte inse koncekvenserna av dem. Studier visar att barn med ADHD börjar med sitt missbruk i mycket tidigar ålder, än en "vanlig" missbrukar och att de med ADHD inte upptäcks för en vuxen ålder. Då de oftast inte har några kontroller (alltså drogkontroller) på BUP, där de får läkemedlen. 

Personer med ADHD får mediciner såsom Ritalin eller Centralstimulantia beroende på symtom och hur de svara på behandligen. Den här medicinen gör att barnen och även vuxna minskar sina negativa symtom av sjukdomen och kan därför lättare leva ett normalt liv. 

Så till min slutkläm, döm inte männsikor bara för att någon tar droger, hamnar i krimminella kretsar eller hamnar fel i samhället. Oftast har de haft en fruktasvärd bakgrund, där familjen inte brytt sig om dem, kastat ut dem, haft missbruk i familjen, misshandel och droger. De har levt i ett hem där rädsla och otrygghet har varit ett vardagligt problem, sen har skolan inte larmat i tid och där står barnet utan någon som helst trygghet eller någon att lita på. Vilken väg skulle du då gå? Till ett gäng där alla förstår varandra eller vara helt ensam? Jag tror att många av våra problem vi har i vuxen ålder beror på vilken barndom vi fick. Hur vi formar våra barn, formar framtiden. 

Så till alla dem som gör ett underbart jobb med sina barn som har ADHD, ni är värda allt. För de är inte lätt att leva med ett barn med ett handikapp, men ni kan rädda deras liv, så de inte behöver hamna i det jag sätt. Om man ser dessa symtom är det viktig att våga säga till, har ni kollat om ert barn har ADHD, om ni får en diagnos underlättar ni för barnet och gör att den kan få en bättre framtid. 

Tro mig jag har blivit gråtfärdig under praktiken när jag haft samtal med vissa, de det de blivit utsatta för är så fruktasvärt. Såg många hemska öden på avdelningen med: misshandel, våldtäckter, övergrepp, hot, våld - ja det är inte konstigt att man kan må dåligt om man genomgått det de har. 

Så nu har ni lärt er lite av ADHD och hoppas att någon kan relatera till det jag skriver. Jag väljer att inte skriva så djupt, för jag vill bara förmedla det viktigaste, se barnen, hör barnen och var uppmärksam på barnen- vi är de som kan hjälpa dem!! 

Från snart färdig ssk - 2 månader kvar dryga ;) 

När kroppen värker, halsen svider, ömmar och det känns som man sväljer taggtråd, ja då är man då inte stor på jorden. Nej då känner man sig rätt liten och man längtar hem! Hem till familjen, som ska ta hand om en, man vill bli liten igen just nu! Mamma som kommer in med en stor skål glass och pysslar om en. Tycker ärligt talat väldigt synd om lilla mig när jag har halsfluss, gör så förbannat ont :P Men som tur är går man på pencelin som kommer göra att jag om någon dag eller två snart är på benen igen. Riktig jävla otur har jag dock, vad är det med att bli sjuk när man har praktik. Det är inte en enda praktik under dessa 3 år som jag inte blivit sjuk på. Vad har jag för något jävla imunförsvar som alltid ska brista i funktionen under några ynkliga veckor? 

Ja men enda positivia med att vara sjuk är att boxar med serier kan rulla 24 timmar om och att glass är tilllåtet i mänger, för det är typ det enda man kan få i sig. Glass är ju så förbannat gott, så där klagar jag inte. 

Men nu till något mer spännande, hockey. Idag spelar Modo och jag har blivit som förhäxad av ishockey. Spänningen är olidlig och jag håller alla tummar och tår att Modo vinner ikväll 3-3 i matcher och att de sen vinner borta mot skellefteå nästa match, för idag hade jag verkligen velat vara på Arenan och sett dem spela ishockey. Men är man sjuk så är man, så jag hoppas att de går till semifinal, så jag kan sitta på arenan med en kall öl och heja fram modo mot final. Hur häftigt vore inte det att få vara här när Modo vinner SM-guld. OJ oj vilken upplevelse det skulle vara. 

Har hört historien om SM-guldet 2007- 10 000- tals gånger, vart enda öviksbo minns denna händelsen som det vore igår och alla som pratar om den ler upp och ögonen glittrar av lycka. Så vilken härlig avslutning det skulle bli att få vara med och fira, innan man flyttar här ifrån!

Men nu ska jag kruera mig i soffan igen. Ha nu alla en bra kväll/ PUss och hej från en sjuk liten tjej. 

Japp, jag råkar ju ut för de mesta, så varför inte det här. Sover djupt och drömmer sött, när något dovt hörs i bakgrunden, vad fan är det? Jag rycker till och inser nej de ringer på dörren, vad är klockan, vem tusan är det då? de ringer och ringer, så jag rullar ur sängen, håret står åt 1000 olika håll, öppnar dörren utan att tänka mig för. I linne och trosor, där står grannen som bor över mig och hans kompis. Du Ida, du har nycklen kvar i dörren.

- Jaha okej, fattar inte vad de säger och ska precis stänga dörren, för allt jag kan tänka på är att gå och lägga mig i sängen igen.

- Du nyckeln

- Jaha, så jag går ut ur dörren och tar nyckeln och tobbe frågor- BAKIS??? haha...ja jag såg nog rätt jävla död ut!

- Nej, har jobbat natt! de skrattar och jag stänger dörren och går och lägger mig igen. När jag lagt mig till rätta då inser jag att jag gått ut i min trapputgång i stringtrosor och linne- japp!! PINSAMT! Men de led kanske inte så himla mycket, få se en halvnaken tjej på förmiddagen, kanske gjorde deras dag vem vet ;)  Men nu ska jag alltid kolla att jag fått med mig nycklen in igen:P

Idag har jag testat något nytt  - bänkpress, tack Gong som visade hur jag skulle göra! Sen har jag såklart försökt vara lika duktig som hon i magövningarna - men där slår hon mig med hästlängder- Skulle såklart testa att hänga raklång i en stång och slänga upp raka benen övanför huvuvdet och träffa stången- Jag testade och jag flög bakåt jag istället!! haha Bra där - men skam den som ger sig, till sommaren ska jag väl med kunna bemästra den! 

Så var jag självklart på traktordäcket, tyckte inte det låg där de skulle, lyfta, trycka upp, släppa, fram och tillbaka - herregud vad jobbigt! Träningen är så förbannat rolig nu, för nu känner man att den ger resultat - har klivit ur min platå jag stått på länge nu--- älskar när de blir så!

Ha en bra kväll alla där ute!!

sekunderna tickar på, minuterna springer iväg och timmarna förvandlas till dygn. Vi vaknar, vi jobbar/pluggar, tränar, ser på tv, kör bil, handlar ja allt vad vardagen hör till. Men en minut kan förändra allt, världen snurrar på men en annan står still. Tiden är värdefull, för man vet aldrig hur det kan sluta. Man planerar sitt liv framåt- varje dag, planerna sträker sig flera år framåt. Men många glömmer bort att vara precis just här och nu. 

Visst man ska inte tänka på allt som kan hända, men man ska ha i åtanke att en dag kan allt ta slut, vad har man då åstakommit med sitt liv? Har man varit lycklig, har man levt varje dag, har man tagit många för givet? 

Jag har blivit en person som tar vara på varje dag och ser varje dag som en positiv sak som jag får uppleva. Jag känner en tacksamhet för varje dag jag är frisk och orkar gå själv, orkar ta mig upp ur sängen och orkar andas utan att få hjälp med det. Min astma är inte som cancer, eller någon annan grym sjukdom, men den har satt käppar i hjulen för mig och sjukhusvistelserna är inget roligt! Men den har gjort att jag vaknat upp och verkligen uppskattar varje dag jag orkar göra saker och är frisk! När man inte orkar vanliga saker som att gå några meter, inte kan ligga rakt i sängen för att det är för jobbigt att andas och behöver hjälp med i stort sätt allt, ja då uppskattar man livet helt annorlunda. 

Men jag har valt att vända allt elände till det positiva, jag kommer bli en grymt bra sjuksköterska för jag vet hur det känns att vara patienten. Jag tar vara på varje dag och njuter av dem, jag blir lycklig av att kunna springa 1 km utan att få andnöd, jag har blivit förbannat envis och bevisat för mig själv att allt går - bara man ger sig fan på det, aldrig ge upp. Allt är posivit och jag är glad att jag har denna erfarenheten!

Men nu finns det personer som mist någon anhörig i en bilkrock, fallolycka, sjukdom och någon annan olycka som har det jävligt tufft och verkligen fått/får känna på hur värdefullt livet är. Hur skört det är och att vi inte är odödliga, utan bara männskliga. Jag vet inte hur jag skulle reagera om någon anhörig till mig försvann för alltid, det kan nog ingen svara på hur det känns. Man måste gå igenom det för att förstå sorgen och smärtan tror jag. Det enda man kan göra är att finnas där för dem och våga prata om det som hänt med dem. Aldrig vara rädd att prata om döden, sorgen och saknaden, det tror jag iallafall. Men de är förbannat starka personer och jag tycker det är viktigt att vi andra visar sådan respekt och verkligen värdesätter vårt egna liv och inte tar något för givet. Att aldrig sluta säga hur mycket man älskar sina personer i sin närhet och aldrig sluta bry sig om dem. De är vårt allt och vi behöver påminna oss själva att en dag kan det vara vi, till och med denna minuten kan något gå fel och de är borta för alltid. Så därför skriver jag detta idag. För att vi ska tänka en extra gång och fråga oss om det verkligen är nödvändigt att bråka om småsaker med personer vi älskar när vi nästa sekund står där utan dem!!! 

Så gör allt ni vill göra i livet och ta tag i det idag, skjut det inte tills imorgon. Är det någon som man verkligen vill göra - gör det!! Vi är bara människor och vi har bara den tiden vi får, så ta vara på den och se allt positivt och le varje dag - allt blir så mycket bättre och roligare då. Men det är okej att få vara ledsen, arg och bitter, men va inte det i flera månader som blir till år. Försök att vända allt negativt till positivt och glöm inte bort att det finns människor runt omkring en som älskar en. Omtanke, godhet, tröst och stöd är allt vi behöver. Dröm stort och njut av livet. 

ha en bra kväll alla och se sofias änglar, där får man sig en extra tankeställare!!