Ordet lyckligt lottad kan benämnas i många olika situationer, men för mig betyder det att jag är lyckligt lottad över att få vara frisk. Att ha förmågan att kunna kliva ur sängen själv, att kunna äta, sova, att inte ha svår smärta som aldrig riktigt ger sig trots behandlingar, att kunna gå själv och att ha förmågan att kunna göra mig förstådd och hörd. 

Tiden rullar på och jag har snart jobbat i två månader som sjuksköterska och jag har gått med gråten i halsen från jobbet flera gånger. En del gånger för att det varit så jäkla mycket att göra och att man känt sig så otillräcklig och sönderstressad. Men så finns det tillfällen då jag blir så berörd att tårarna rinner när jag går från jobbet och  det beror på att jag varit så nära personer som snart ska somna in, personer som vill leva men som inte kommer överleva - för cancern har ett sådant grepp om deras kroppar och de vill inte sluta leva nu, men de har inget val för cancern har ett sådant försprång. 

- Idag lyckades jag iallafall att göra något bra, jag satte mig ner och pratade med en patient och patientens önskan var att få komma till sin sommarstuga och få ha sin  sista tiden med sin familj. Jag hörde vad patienten sa och jag gjorde allt för att patienten skulle få komma dit. Så idag har jag jagat folk, jag har fixat, trixat från kl 11 och tillslut vid halv 4 kunde jag gå in och berätta för patienten att den ska få komma hem sista tiden och vara med sin familj. Den lyckan som lös upp var värd all stress som jag fick eftersom jag fokuserade så mycket på en enda patienten och fick jobba dubbelt så hårt för att hinna med mina andra 6 patienter. Jag fällde några få glädjetårar när jag såg denna glädjen och det kändes så förbannat bra att få kunna ge något till någon som är så sjuk. 

- Detta är varför jag väljer att jobba med cancerpatienter, för att jag vill ge dem ett bra slut och jag vill att de ska känna att de blir hörda, sedda och att de är värdefulla. 

Jag älskar mitt jobb och jag brinner för det, jag kan inte beskriva hur viktigt detta är för mig.Detta jobb gör mig så tacksam för minsta lilla sak, som att gå genom en park och se alla fina blommor,  cykla genom stan, känna doften av nyklippt gräs, ligga på stranden och sola,  dricka en kaffe vid hamnen, känna regnet slå ner mot mina axlar och hoppa i alla vattenpölar, tända en grill och ha förmågan att sitta ute och dricka en kall öl samtidigt som man ser på solnedgången. Sitta hos frissan, ligga i min egna säng, kunna åka hem till min familj när jag vill. 

Att få vara så  frisk så man får uppleva årstiderna när de skiftar, att sitta med sina vänner och prata vid ett bord, att kunna springa, ha förmågan att handla själv, kunna dansa, laga mat, vara ute när första snön faller, se utsikten från bergstoppen....

- Att inte behöva hjälp med att komma ur sängen, att orka sitta uppe i 20 min, att inte må illa av mat, kunna gå några meter utan dropp, morfin, syrgas, operationssår och öppen buk. Ja livet är orättvist- men hemligheten till att få ett bra liv tror jag är att uppskatta varje liten sekund och minut och verkligen låta sig ta in alla årstider och göra allt man vill göra, samla på sig så många minnen man bara kan och skratta å vara glad över allt fantastiskt som händer runt en - för man vet aldrig vad som händer, livet är skört och jag ser det varje dag hur fort man går från frisk till dödsjuk.

Så jag kommer fortsätta att njuta av allt och samtidigt som jag njuter av livet kommer jag göra allt för att mina patienter ska få några få timmar/dagar/månader att återigen njuta av dessa ögonblick. 

/Ida 

Igår spenderade jag kvällen i Tylösand med Jessica, vi var ekonomiska och tänkte på miljön så bussen fick ta oss dit ut ;) Det berodde ABSOLULT INTE PÅ ATT VI VILLE DRICKA ALKOHOL, NEJ NEJ!!!  Ute i Tylösand finns det en äventyrsminigolfbana - blev ett långt ord här, som är uppbyggt på konstgjort gräs och där finns bunkrar, vattengravar och tonvis med sten. Det bästa med den här banan är att man får dricka alkohol samtidigt, så vi köpte självklart med oss Rosé - färddricka är ett måste när koncetrationen ska vara på topp ;) 

Jag fick så klart vara den som började och min minigolfkarriär brukar vara, sida putta, vända på sig putta igen, nästa sida putta åter igen och varje gång jag puttar rullar bollen mot hålet, runt hålet och ut igen, för att återigen putta - tills jag inte längre får putta för jag har nått maxgränser av poäng man får ha!!! Men nu hade jag inte bara hålet att tänka på, utan nu var de dags att utmana golfproffset med alla dessa hinder. 

Ja jag sköt och ja bollen åkte rakt ner i vattnet, så där stod jag framåtböjd med klubban för att försöka fiska upp min boll som snällt låg och flöt i vattnet - samtidigt som jag roade massa människor. Men skam den som ger sig, bollen kom upp - jag sköt och pang rakt in i stenen och bollen stutsade tillbaka rakt ner i vattnet, så processen fortsatte återigen. 

- Jag behöver ROSÈ sa jag till Jessica som stod helböjd fram och skrattade samtidigt som hon tittade på min lysande teknik i bolljaktfiske. Så efter några klunkar rosé fick jag upp bollen och hör och häpnar, den rullade fint ner mot hålet, runt hålet och ner i en JÄVLA  sandgrop. De var bara på att igen, jag  slog  till upp flög bollen och rakt ner i mitt kära förbannade vattenhål IGEN!!! 

På första banan lyckades jag få ner bollen 3 gånger och men jag lyckades med 6 slag endå. Inte illa va ;) 

Så där gick vi med solen i nacken och rosé i handen samtidigt som vi skrattade åt varandra, men mest åt lilla JAG: 

Men jakten efter vattnet var då inte slut på länge, på bana 11 lyckades jag extra bra! Jessica fick i bollen på 3 slag och jag fick i bollen på 12 slag. Där stod jag framåtböjd och jagade den förbannade vita bollen i vattnet som låg nån meter framför mig, när jag hör två killar säga- HUR GÅR DET? Samtidigt som de skrattade och höjde sina ölglas åt mig. Ska du ha hjälp att fiska upp bollen, frågade en av killarna. Jag kan hämta håven. 

- Nej jag behöver ingen håv, de går så bra så säger jag - samtidigt som jag håller på att åka ner i vattnet för jag lutar mig så långt fram med min klubba, bakom mig skrattar Jessica och säger:  Jag går och sätter mig på stolen så länge och dricker upp mitt Rosé du kan ju säga till när du är klar.  Alla skrattade så klart, men mest gjorde nog jag, för jag kände mig hur dum jag måste sett ut när jag stod framåtböjd och jagade en boll i ca 50 cm vatten, med en klubbjävel. 

Efter 5 min  kommer killarna ner för att hjälpa mig med bollen, men precis då lyckas jag på knä nå bollen med handen, samtidigt som jag skrattar så tårarna rinner ner för kinderna. Och killarnan var inte heller tysta, de skrattar på rätt bra de med - alltid lika kul att göra folk glada och bjuda på skrattanfall ;) 

Bollen åkte i 4 gånger innan jag fick upp den mot hålet och jag puttade resten av gångerna på barna 11. När jag håller på att putta som mest hör jag Jessica säga :  Ida det är inte vårt jobb att hitta hålet!!! 

- Nej och det är återigen bekräftat att detta är ett killgöra,jag letar aldrig efter hålet, säger jag tillbaka. 

Men hör och häpna mitt tålamod höll sig stabilt och jag tror nog det var rosén och det trevliga sällskapet som gjorde att jag inte sköt iväg bolljävlen låååångt åt helvete, efter halva banan!! Men vi kom runt på rätt okej poäng ändå 55 slag för mig och 53 för Jessica, så vi var ju inte helt jävla kass endå ;) 

Så kul kan man ha när man är vuxen och ledig :) Kvällen avslutades med pizza och öl inne i stan på uteserveringen. Ingen dum kväll att vara ledig på!!

Nej nu säger jag godnatt till alla där ute, upp kl 05.00 imorgon JIPPPI! OR NOT!!! 

En trött Ida utan någon röst letade sig upp till avd 82 idag, för att sköta sitt jobb.  Det var en dag som alla andra, en dag med 10 000 saker att göra där man ständigt blev avbruten i allt man gjorde, men man sprang som en duracelkanin med läkemedel, dropp, pumpar, patienter och FASS-boken samtidigt som man dokumeterade och dokumeterade och dokumentarade.  Det är superkul  och jag älskar det jag gör, men så himla svårt, har aldrig i min vildaste fantasi förstått hur svårt det är och hur mycket man ska ha koll på och hinna med att göra. Men man överlever tack vare bra kollegor och förbannat starka halstabletter. 

Det var en dag som tog totalt slut på mig, så den sista timman satt jag och en kollega och skrattade åt allt. Chefen kom in och frågade hur de gick och till svar fick hon skrattanfall och tårar som rann ner från våra kinder. Ja så jag letade mig febrilt ut ur sjukhuset vid 20 över 4 och insåg - helvete heller att jag går 4 km aldrig över min döda kropp, jag tar bussen!!! Jag vill hem NU!! 

Det slutade med fel buss och en övertrött Ida som lyckades hamna mitt ute på landet någon stans i Halmstad. Jag trodde jag dog när jag bara åkte längre och längre bort från mitt hem och tillslut hoppade jag av mitt ute bland åkrar, kor och mygg för att ringa taxin. Jag stod där i min ensamhet och bara skrattade - det var det enda jag kunde göra samtidigt som Lars Winnerbäck levererade i min MP3. 

Väl hemma tog jag en dusch och jag skulle sova hela natten lång, läggdags klockan halv 6 var min melodi idag. Men mitt uppe i min djupa skönhetssömn börjar det tjuta så in i helvete och jag fattade inte var det var. Jag fick för mig att jag hade dubbellarmat inne på en patientsal och försökte få tyst på skiten, sedan började jag leta efter mobilen för att på nått sätt stänga av larmet som gick.  Men icke sa nicke,  jag låg i min säng och insåg - men satan i gatan brandlarmet går ju. NEJ SLUTA - jag orkar inte, jag ligger kvar!! Men min instinkt väckte mig till liv och jag letade mig ut ur korridoren med spretigt hår och förvirrad, yr och nyvaken blick och såg en svettig kille springa mot mig och mitt nattlinne.

YOU MOST GO OUT- IT´s BURING. 

WHAT???

IT´s BURING- GET OUT. 

Men va fan!!  NEJ jag vill sova- sa jag rakt ut!!!!

DU får sova en annan dag stumpan - ut härifrån!!! 

- Är du svensk, men varför pratar du engelska då, frågar jag. 

- spelar roll, ut här ifrån. 

- Ja ja, jag ska bara hämta mitt täcke - sa jag! Jag kommer. 

- TÄCKE???? GÅ UT!!!

- Jag kommer jag ska ha mitt täcke!! Punkt slut!!

Så jag tog mitt täcke, min mobil och väska - sen gick jag nyvaken ner för trapporna och möttes av 7 brandmän som kom springade upp för trappan och väl utanför möttes jag av Carro som tittade häpet på mig. 

- ÄR du hemma? Jag trodde det bara var jag som var här. 

- Jag sov, jag vill sova Carro - var mitt svar. Va fan händer? Jag dör om mina kläder brinner upp. 

- Ja men man har ju dator och tv där inne ju. 

- Ja men kläderna, mina kläder!! haha

- Ja jag har ju shoppat idag, det var ju onödigt om det nu ska brinna upp. 

- Jag ; haha ja exakt!!

Så där stod vi tillsammans med massa andra folk medans brandbilen stod tjutade brevid oss. Till slut kom alla brandmän tillbaka och sa att det var lungt. 

Jag insåg att folk tittade konstigt på mig och Jag tror nog alla var förvånade över min tanke, vem fan tar med sig ett täcke när det brinner?? 

- Ja nu när jag vaknat till liv förstår jag inte heller det. Men just då var det enda jag kunde tänka på var mitt täcke!! Jag var så nära på att lägga mig på gräset och fortsätta sova, så jävla trött var/är jag. helt sjukt. 

Men nu ligger jag säker igen på mitt rum med bubbla täcken samtidigt som jag ser på film och försöker äta ifatt allt jag missat idag.

Så detta har varit min dag & kväll och imorgon dödar jag någon om brandlarmet går av igen och förstör min skönhetssömn - för imorgon ska jag sova - för då är jag LEDIG!!!