Igår tog vi tåget till Liverpool jag Katta och Eoin, jag var så klart som ett litet barn på julafton. Som när man väntar på tomten och alla paket, man vet att han kommer men man vet inte vad man får. Så kom vi till tågstationen i Liverpool och vi gick några gator bort in mot stan. Överrallt var det fina byggnader, statyer och hela stan andades  Beatles. Det var magiskt och en känsla växte så stark, en känsla jag väntat på i flera år- jag har kommit hem. Här vill jag bo.

Jag kan inte förklara varför, men när man får den "där" magkänslan gör man allt för att följa den. För när något känns så rätt så är de det. ÄNTLIGEN har jag hittat den känslan!

Vi gick ner till pubgatan och folk dansade och sjöng klockan 3 på eftermiddagen. Alla var glada, pratade och drack billig öl. En öl här kostar 10 kr att köpa ute och en drink kostar 30 kr. Happy hour är ett ord som används flitigt i England och man förstår varför.

Pappa kommer strypa mig levande när jag kommer hem och berättar att jag ska flytta hit. Han är så glad att jag inte längre bor så långt bort  haha. Aldrig får han hem sin dotter till Vetlanda igen och mamma kommer bli aslycklig för hon får gratis boende när hon åker över hit.

Vi gick in på the Crave där Beatles hade sin första spelning och tog en öl samtidigt som vi sjöng allsång ihop med turister, gamla, unga och medelsålders människor. Cover singers är stort här, för vi kunde så klart inte bara stanna på en pub när det var 12 stycken på en gata. Så vi fick höra magiska röster och John Lennons låtar uppspelas fortfarande i mitt huvud. Im so fucking in love!!!

Efter mycket dans och 1000-tals skratt lämnade vi Liverpool och drog oss tillbaka till Southport och där dansade vi oss in till gryningen, sedan avslutade vi natten och mötte upp morgonen med en god pizza och Coca Cola.

Nu ska jag och Katta åka tillbaka till Liverpool igen för att gå på stan och shoppa. Allt är så sjukt billigt här. Köpte foundation, två puder, solpuder, två maskaror, ögonskugga och sminkbostar för 190 kr. Helt sjukt. Och vara som alla andra tursiter PINSAMMA- ta kort överrallt och ingenstans och bli imponerade över saker som andra tar för givet. Det roligaste är att jag och Katta pratar engelska med varandra istället för svenska, det är som om vi är tillbaka i Australien igen - helt galet underbart! Å vad jag har saknat min bästa vän <3

Hoppas alla har en bra lördag- jag vill inte åka hem imorgon!

Kaffet är intaget och stadsrundan är gjord. Det är en konstig förtjusning över Southport som om staden stått still i tiden samtidigt som den är modern. Igår tog vi tåget från Manchester till Southport och jag lovar, tågen är som om de vore från 50-talet. De går långsamt, säterna är stenhårda och det finns inget nackstöd. Så SJ  är lyxen mot detta. Men det är charmigt på något skumt sätt.

Igår öppnade vi vinflaskan och lagad god mat. Sedan gick vi in till stan och satte oss på en liten bar. Den var så söt och gullig, där satt gamla tanter och gubbar i 65-70 års åldern och drack öl för fulla muggar. Vilken skilland mot Sverige här sitter många ute på kvällarna och dricker en öl och pratar skit. Här pratar alla med en också, de hälsar frågar hur man mår och säger alltid ha en trevlig dag/kväll. Helt utan förvarning. Jag fullkomligt älskar denna metaliteten här, att det inte är konstigt att prata med okända människor.

Gör man det i Sverige så undar folk vad som är fel på en och vilken medicin man går på. So BOOOOORING!

Nu ska vi göra oss klara för Liverpool, se vad staden har att erbjuda och vad natten kommer att bjuda på.

Planer väcks och tankar sprids när jag är här. Hur häftigt vore det inte att nästa höst flytta hit i 4-6 månader och jobbar som sjuksköterska, sen flytta till Australien och jobbar där i 6 månader. Jobb finns här för det har vi kollat idag. Vad är 1 år av ens liv i det långa loppet och vilken merit det är att jobba utomlands.

Jag har kommit fram till att Sverige är för litet för mig, livet har så mycket att erbjuda utanför Sveriges gränser.

Men först vill jag ha mer erfarenhet som sjuksköterska och den får jag bäst i Halmstad!

Hoppas alla har en bra fredag, nu väntas äventyr. See ya!

Att det skulle va så jäkla gott att öppna en öl nu! ÄNTLIGEN börjar de liv jag velat leva i 3 års tid nu. Resor hit, äventyr dit och mer resor dit. Så himla lycklig! Imorgon sätter jag mig på tåget och öppnar en ny öl, för jag är på väg mot min första semesteresa sedan Australien 2008.

I höst föreligger det mer resor. Nästa tripp blir att åka hem till Övik 16 november- 19 november. Ska bli så himla underbart att få komma tillbaka till norrlandsluften och andas in hockeyandan. För tro mig jag saknar Hockeyn och jag saknar alla underbar människor där.

Sedan blir det kanske en tripp till Schweiz i december i 3-4 dagar.

I slutet av januari blir det Sälen för att släppa lös brädan i pudersnön och sitta på afterski och sjunga ut alla glada känslor.

I Mars blir de en tripp till Paris i 3-5 dagar för att få uppleva våren där!

Sedan blir det minst en Tripp till Spanien för att hälsa på Petronella.

Sen ska nog kunna få in en ny tripp till Manchester igen :)

Hösten 2013 blir det USA i minst 10 veckor !!!! Fucking wonderful.

Så ni ser här ska det inte handlas något annat än mat och resor. För nu jävlar börjar livet som jag velat leva och det  kommer jag att fortsätta med i några år framöver!

Så see ya!! : )

Bästa stunden i mitt liv- roadtrip i Asien och Australien 2007-2008.

Vända blad på kalendern känns mer tungt nu ju närmare kylan man kommer, men oktober är en månad som kan göra stor skilland. Den rosa tiden är här! I oktober skänker jag en extra stor tanke och är extra generös med att spendera pengar på allt som är rosa. Kunskap om bröstcancer sprids i media, reklam och pengar samlas in till forskning, vilket gör att fler liv går att rädda. Enligt cancerfonden(2012)  insjuknar ca 15-20 kvinnor varje dag i denna sjukdomen som inte bara förändrar ett liv utan det förändrar även hela omgivningen.  Alla berörs mer eller mindre av denna sjukdomen.

Jag har träffat några kvinnor med denna diagnosen och jag har varit med om en väldigt ung kvinna som avled i det, vilket var fruktansvärt att se och vara med om. Jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv som just då och den händlsen bär jag med mig än. Det var från den stunden jag valde att jobba med cancerpatienter för de är de som behöver vår omvådnad mest. Även om man inte alltid kan bota så kan man alltid lindra och förbättra livskvalitén.

Så denna månaden bär jag mer rosa än vanligt, rosa kläder, rosa läppglans och rosa rosetter. För jag vill hedra dessa kvinnor och jag vill göra skillnad. Även om den är liten så gör det endå något. Att visa att jag bryr mig betyder mycket för mig själv, sen vet jag inte vad andra tycker men de får tycka vad de vill. Men det är mitt sätt att ta ställning mot noll dödlighet i bröstcancer.

Så länge det finns liv finns det hopp och jag slutar aldrig hoppas!

Tack vare mycket forskning har fler liv gått att rädda men som allt annat här i livet, så kostar det pengar. Det kostar oerhört mycket pengar att vårda, behandla, operera och samtidigt driva vården framåt. Fick igår lära mig att en natt på IVA kostar landstinget 20 000 kr. Så piffa upp er i mörkret och bär den härliga och fina färgen rosa så ger ni samtidigt fler kvinnor chansen att överleva diagnosen.

// Ida

Det är då märkligt! Att man alltid ska sakna det man inte har och uppskatta det mer än någonsin när det inte finns där. Vad är det som gör att det är så?

När jag sprang ut från Njudungsgymnasiet 2007 trodde jag aldrig att jag skulle spendera 3 år i en liten stad i Norr, inte visste jag att jag skulle backpacka runt i Australien eller att jag skulle jobba på sjukhuset i Halmstad.

Valen jag gjort har format mig till den jag är idag och jag gillar spänningen med att inte vara "fast". Men jag kan ärligt erkänna att jag ibland känner mig avundsjuk på de som känner "här vill jag bo, leva och dö". Vilken trygghetskänsla.

Men det är inte dit jag vill komma. Utan det jag vill beskriva med ord är att man inte uppskattar allt man har. Jag har efter gymnasiet bytt klimat, vänner, städer och färdats 100-tals mil fram och tillbaka. När jag var i Övik ja då saknade jag våren i Vetlanda, när jag nu sitter i Halmstad önskar jag att det ska snöa istället för att regna.

Vad är detta egentligen, är det jag som har svårigheter att bli nöjd eller är det bara det vanliga svensson,svensson stilen- man är aldrig riktigt nöjd?!

Men nu är jag där igen, vad fan händer sen? Vart ska jag, vart är jag påväg och vart ska jag bo? Utomlands, ska jag vidarutbilda mig, ska jag stanna, ska jag flytta hem? Hem vart är hem nu då?- Hem-Vetlanda, hem,hem- Övik eller hem,hem hem- Halmstad. Ska jag få ett fjärde hem, hem, hem, hemstad?

Ja det enda jag vet är att jag är kvar här till januari, sen vet jag inte om jag får förlängt eller vad som händer. Panik skulle nog vara ett ord som formades på många läppar- inte veta vad som händer sen? Januari 3 månader bort!!

Men sanningen är den - att det är förbannat spännande. Mitt liv blir aldrig tråkigt för jag får varje dag träffa nya människor, se nya städer och leva ut drömmar som jag glatt checkar av. Det är väl det som är charmen med att vara jag, att man aldrig vet vart jag dyker upp, vart jag tänkt göra sen eller vad som händer imorgon.

Om jag skulle stannat kvar i lilla Vetlanda då hade jag aldrig lärt känna människor på andra sidan jordklotet, aldrig vetat vart Foppaland låg eller upplevt en hel sommar i Halmstad med nya vänner och nya möten.

Men en sak är säkert jag saknar Övik som fan! De trodde jag aldrig att jag skulle göra- inte så mycket iallafall! Jag saknar mina vänner där, jag saknar staden, jag saknar Olles på lördagarna, alla arga miner när HV har slått Modo i hockey, studentlivet, snöhelvetet, kylan och den vackra skärgården. Men jag är ingen norrlandsbrud det var de underbara personerna i övik som fick mig att trivas så bra. För avstånden tar död på mig och ja de händer då inte för mycket där uppe :P Men jag är glad att jag har en hemstad att åka och hälsa på- för ni finns i mitt hjärta!