Det var länge sen jag skrev för länge sen ja de får ni avgöra. Kanske beror frånvaron av att alla vokaler och konsonanter har förbrukats eller så har tiden inte räckt till. Men nu har ordförrådet återkommit, eller nej de är inte sant. Men nu vill jag skrika ut GLÄDJE! Men då skulle jag sticka ut för mycket i mängden, så jag tar till mitt hemliga vapen: ORD! Jag vill slå slag i en sak, LIVET! Så fruktansvärt skört men så förbannat underbart. Kort ibland alldeles för kort och ibland en evighets evighet. Men jag fullkomligt älskar det, alla dalar berg och flacka perioder. För hur jävligt de än må vara så blir det så underbart perfekt endå. Jag tror mitt sätt att klara mig genom allt är glädjen. Jag blir löjligt glad över att se årstider förvandlas, köpa en ny klänning, se någon le tillbaka, dansa loss på gatan, luta mig tillbaka i en stol mot solen. Se stjärnhimlen över mig, upptäcka alla drömmar som poppar upp i huvudet, känna vinden mot min kind. Ja jag kan fortsätta i en evighet. Men för mig är de små sakerna i livet som gör att jag bli glad. Att få uppleva dessa saker som man tar för givet, är livet. Jag vet att jag lever i framtiden, men detta året har jag börjat leva i nuet också. För jag vill inte ta något för givet längre, jag vill njuta av dessa saker och verkligen känna att jag lever! Så glädje, oerhört mycket skratt och sjuk humor och jag är hemma. Men så en sak som inte får glömmas bort är vänner, familj och kärlek i alla dess former. Jag vill inte missa nått och jag vill leva så glädjerikt jag bara kan. För när jag ligger på min dödsbädd när fan de nu blir; vill jag tänka, jag har verkligen levt, känt både glädje och sjuk sorg, mist 100-tals men vunnit 1000-tals människor, sett världen, gjort 100 000- misstag, älskat passionerat och sant. Skrattat i otid och tid, tagit vara på det man tar för givet. Gråtit mig till sömns flera gånger varje år för att sen le dagen efter. Aldrig ångra mig och leva ut alla galna och näst omöjliga drömmar. Då kan jag dö med ett leende och sann glädje! Puss och hej // Ida