Va livet är orättvist ibland, att vissa människor bara får det jag så gärna vill ha. Vad jag "hatar" dem, för de har vad jag vill ha- mitt ego som talar! De har en otrolig sångröst, de har något som berör, de har något som får en att stanna upp och bara njuta, de har något att säga, de har något som för än att börja dansa,de har en röst som får en att få rysningar- fy fan för dem alltså! Jag vill ju ha det också. Det enda jag fick var en röst som folk skulle betala för att få tyst på.

Jag erkänner jag är AVUNDSJUK, jag är berörd och jag är såld på människor som kan använda sin röst. Så tack för att ni finns på radion, på youtube, uteställen, på tv och sportify. För en sak är säkert, det finns då alltid ett tillfälle till att ha musik på och ha er nära. Till förfesterna, till träningen, till brustna hjärtan, till bultade hjärtan, till sorg,till glädje, till minnen, till dansgolven och efterfesterna. Ni gör bilturerna så mycket bättre, ni förgyller städningen, ni gör promenaderna så mycker roligare och ni gör så att man kan sjunga med i duschen, i bilen och löparspåret. NI artister gör så att man tror att man själv kan sjunga som ni, när man har mp3 hörlurarna i örnornen och sjunger med. Så tack för att ni leverarar hits efter hits och att ni finns i alla möjliga former och figurer.

Kommer ni ihåg hur ni var som barn? Kommer ni ihåg hur ni var mot era föräldrar? Jag minns och jag var en typisk Lotta på Bråkmarkargatan tjej. Jag var bestämd av mig, jag var glad och kramsjuk, för i andra stunden sura över att jag inte fick min vilja igenom. Jag hatade att inte få bestämma och jag hatade när jag inte fick som jag ville. Jag blev varnsinnig, jag skrek, stampade i golvet och jag surade! Jag ville rymma hemifrån när jag inte fick det jag ville ha. NU FLYTTAR JAG, var en standard när jag inte fick som jag ville. GÖR DU DET, sa mamma och pappa och skrattade, vilket fick mig mer arg.

Men jag kunde samtidigt få min vilja igenom, genom att sura länge och mycket och bli arg. De gav oftast upp och jag blev glad:P Lyckliga lilla barn, dock hoppas jag med all min välvilja att jag inte får ett barn som jag var haha. För den viljan jag hade/har är inte att leka med. Har jag väl bestämt mig för något, gör jag allt för att få det/göra det.

Jag var pappas flicka och kommer alltid vara det, jag vet vad jag vill ha och pappa har nästan alltid gett mig det! Pappas flicka är inte alltid så fel - eller?  Jag var allas gullebarn samtidigt som jag var busfröet nr 1.

Se bara i tonåren, jag fick absolut inte pirca mig, tatuera mig m.m för pappa- vad gjorde jag, jo jag pircade navlen och morsan hängde på när jag var 14-visade stolt upp detta för min hmm GLADA far, han mindre glad när han såg vad jag gjorde haha, sen tatuerade jag mig vid 16 års ålder, pircade tungan vid 17. När jag sa att jag skulle pirca ögonbrynet sa han: Gör du det säljer jag hästen- då lät jag bli !

Men det jag vill komma till är att barn är olika, men vill de nått ärde smarta nog att lista ut hur de ska få det, iallafall jag. Med tiden lärde jag mig argumentara varför jag skulle få något eller få göra något- fick jag inte det gjorde jag oftast det endå- i tonåren- Ja så kankse det inte gå att få stopp på någon som jag. ;)

Mamma sa för några år sen, hoppas du får en dotter som du var- Kolikbarn som bebis och en järnvilja som barn och tonåring- då förstår du sedan va vi har haft att göra med och kom inte och gnäll hos mig sedan- för jag tänker då allt skämma bort ungen till 1000 haha!

Men jag är som jag är och jag tycker om mig för den jag är! ;) Jag vet vad jag vill, och jag gör allt för att lyckas med det jag vill. Kanske är det därför jag klarat av utbildningen så bra fast jag missat så mycket pga sjukhuset. Jag vet att jag vill bli sjuksköterska- därför kämpar jag för att bli det och ger inte upp! Lika dant med resor, jag vet att jag vill ut och resa-därför kommer jag göra det! Så vilja och envishet är nog inte så fel endå ;P

http://youtu.be/7MVCS9h_S9g

Alla vet hur bra det är att träna och röra på sig, för det minskar chanserna till att få sjukdomar, förstärker immunförsvaret, motverkar skador och får oss att må allmänt bra. Men träning för många förknippas med nödvändigt ont, något man gör för man "bör" göra det! Men för mig är träning något av det roligaste jag vet, jag älskar att vara på gymmet. Det slår all shoping, all fika och många härliga resor. Gymmet är som ett hem, där man svettas, tar i och nu tack vare Hanna Vestberg har skitroligt. Det var roligt innan, men nu är det oslagbart. Så mycket jag skrattat under ett gympass har jag aldrig skrattat.Att man sedan håller på att tappa vikterna för att man krampar och faller framåt i skratt är ju en annan sak. Men va ska man med försäkringar till om man aldrig kommer använda dem?

Så ett tips till er som inte älskar gymmet som jag gör, ta med en kompis, där ni pushar varandra och kör skiten ur varandra och har galet kul samtidigt. Detta måste som sagt vara att blanda nytta med nöje på hög nivå!

Nu är det sängen som gäller, ha det bra alla där ute puss och hej!

Kan ni tänka er det absolut hemskaste som kan hända, att ens barn får cancer eller en dödlig sjukdom.Detta är en fruktansvärd kris/chock och sorg. Att se på när ens barn blir dödligt sjuk och enda räddningen är en donation av stamceller. Men för att det ska gå måste stamcellerna stämma med detta barns DNA. Kan ni tänka er förtvivlan, känslorna av hopplöshet och rädsla, ilska när man som förälder inte kan donera stamceller till sitt barn. Att ens eget kött och blod ska dö, att den enda räddningen är att få ett syskon som kan ge det andra syskonet en räddning, en chans till att få överleva!

Är det då okej att skapa ett barn för att rädda det andra? Eller är det fel av föräldrarna att skapa ett barn, bara för att rädda det första?

Är det okej att detta syskonet ska födas till världen, att det ska vara en donator åt sitt syskon?. Att den som liten ska genomlida massa smärtsamma operationer, gång på gång. Att den som litet barn ska uppleva smärta, risk för att  få infektioner efter operationerna, missa massa i skola och dagis för att den ligger inne på sjukhus. Att den inte kan leka med sina vänner, för den har ont, att den inte kan uppleva en "normal" barndom, där den ska tillbringa massa tid på sjukhuset. Att detta barn ska se hur gärna föräldrarna vill att det första barnet ska överleva. Att leva med sorgen, att syskonet är dödligt sjuk, samtidigt sörja själv, samt att vara den som ger och ger hela tiden. MEn som lätt glöms bort, för det mesta fokuset är att rädda syskonet, inte se hur det andra syskonet lider?!! Att den ska ge sina organ till sitt syskon, att båda ska genomgå smärtsamma behandlingar. Är det etniskt eller är det hjältedåd att rädda någons liv. Är det rätt som förälder att bestämma att det andra barnet ska bli opererad gång på gång? Eller ska det vara ett barns beslut att få fatta det svåra beslutet? Är det rätt mot syskonet som är ett BARN att välja att säga STOPP, inga fler operationer och bestämma att det sjuka barnet ska dö. För det kommer de att göra om det inte få donationerna. Eller har det sjuka barnet rätt att säga, NEJ mamma och pappa, jag vill inte leva längre, snälla låt mig dö?!! kan man ta de som förälder, kan man acceptera att ens barn inte orkar kämpa mera, orkar leva längre orkar inte fler smärtsamma behandlingar, att det bara vill somna in!! Kan man ta det svaret? Eller kan man ta svaret från syskonet, mamma och pappa, jag vill inte längre, jag orkar inte missa mera i skolan, jag orkar inte fler operationer, jag vill LEVA!!

http://youtu.be/5bhZ9mUevdM

Debatten om att Emma föddes för att rädda sin storebror

Utseende på personer, kan de avgöra hur de är då? Jag har funderat på det, för man kan se vem som är krimminell, hårdrockare, diva, "tönt", snuskgubbe m.m Eller vad anser ni?

Jag såg för några dagar sedan ett program med Filip och Fredrik på Breaking News där de hade ett tidningsurklipp på två syskon som hade haft sex med varandra och de syntes att inte alla hästar var hemma hos dem. Sedan hade de ett tidningsurklipp på en man i USA som blivit tagen på Mac Donalds av polisen, när han hade suttit och kollat på tecknad barnporr i telefonen och han såg inte heller ut som att ha alla hästar hemma.

Kan man genom utseende se om en person skiljer sig från normerna? Eller är det bara i enstaka fall?

För sedan visade de sina egna urklipp som stod: Häller HIVsmittat blod över pensionär-Pernilla Walhgren.

Tar över skansen Kate Von. Slog ner flera personer på stan: Lasse i Bingolott.. ja ni förstår vart jag vill komma... 

Är det så att man ser vem som ska göra vad, eller att vi helt enkelt har en bild av hur personer SKA se ut, för att utföra vissa dåd, händelser?

Har vi i samhället en viss syn på utseende, vad som kan förväntas av olika personer och genom detta förstå varför det händer? Eller är det att vi är så utseendefixerade och när någon skiljer sig från normen är de antagligen coola som vågar ha den stilen, eller är det ett enkelt sätt att dömma människor utifrån ett utseende?

Är vi rädda för att en person ska visa sig vara en helt annan, när den har en viss stil, visst utseende och ett visst sätt att vara på?

Om man ser filmer från USA kan man lätt se vem som är "Tönten" vem som är cheerlider, vem som är fotbollsspelaren, vem som är mobbad, vem som är de "coola, tuffa, och har status" i skolan och vilka som är outsiders i min mening. Det är inte okej att dejta någon som inte hör till ett visst gäng! Har man någonsin sätt i en film en cheerlider som är "tjock", har glasögon och risigt hår? Inte jag iallafall. Betyder det att man ska vara smal, snygg och välsminkad för att tillhöra "eliten"? Eller vad försöker man förmedla, eller är det så sanningen är?

Är det lika dant i Sverige? Har vi redan som barn en viss syn på vilka som tillhör de "tuffa, cola och snygga" och vilka som går för sig själva i korridoren. Vilka man ska hänga med för att vara ett i gänget och vilka som det är "rätt" att mobba? Kan man redan som barn veta detta, eftersom barn är experter på att mobba, lika dant är det i vuxen ålder. Men vuxen mobbning sköter sig lite snyggare än vad barn gör. För barn säger vad de tycker och barn kan vara elaka rakt ut!

När jag söker på google på sökordet:TÖNT- får jag fram denna bilden, är det så att man räknas som tönt om man har detta utseendet?

När jag söker på vacker på google får jag fram denna bild: Då är det väl som Filip och Fredrik försökte förmedla, man har ett visst utseende för att räknas som "tönt" och vad som räknas som vacker, vem som utför vissa dåd och vem som inte gör det??? Eller vad anser ni?

Om det är så att utseendet säger väldigt mycket, är det då i min mening väldigt starkt att vissa vågar vara annorlunda. Att de vågar visa att de är hårdrockare, punkare, helkroppstatuterade, har en viss klädstil och ett visst sätt att vara på.

Kommer ni ihåg när man var liten, när man gick i 1an och man lekte pussleken, för att sedan i 2an och 3an vara livrädd för tjej och killbasiller. Men att man sedan började tycka om dessa basiller igen vid 5an och 6an. Då kunde man byta "flick/pojkvän" nästan varje vecka. Man började bli mer nyfiken på det andra könet och när man kom i högstadiet, då existerade inget annat än killar/fest och träning för mig.  Då var basillerna inget man oroad sig för, känslorna spirade och man blev kär och olyckligt kär hela tiden. Det var då man började uppleva starka känslor för vissa personer, för att under tonåren lära sig veta vad man ville ha och inte ha.

Kärleken är en otrolig gåva som man får uppleva flera, flera gånger i livet. Man blir sårad, man blir älskad, man blir glad, man får fjärilar i magen, man blir olycklig, tvivlar, kämpar, man blir överrumplad, man blir otroligt lyckliga- med andra ord kärleken skapar en massa känslor som man upplever gång på gång.

Ibland varar denna känslan för personen hela livet, ibland tar den slut efter ett kort tag, ibland varar den länge men tar slut ändå. Man vet aldrig vart kärleken leder än. Det ända man vet är att ovansätt hur sårad man blivit, ovansätt hur ledsen man blivit av att förhållande tagit slut hur ont det än gör, så kommer kärleken igen. När man minst anar det, slår den till, det tänds gnistor och det exploderar i kroppen och växer fram något och det är så underbart. Att få känna att en person gör än så glad, så lycklig och så kär. Det är då en väldigt fin gåva man fått.

Jag tror mycket på ödet jag. Jag tror att man ibland måste gå igenom saker, för att lära sig och växa som person. Jag tror också att allt som händer, händer av en anledning. Att man inte alltid kan se den, just vid  stund hetta är förståligt. Men att man sedan förstår varför det hände och varför det var bra. För allt som händer utvecklar oss som personer och får oss att se på saker anorlunda.Det gör så vi fattar vissa beslut senare i livet, för man har erfarenheten av att inte ta dessa beslut eller ta dem.

Det absolut finaste jag vet är när gamla personer fortfarande visar kärlek och ömhet till deras partner, som de har levt med i 40-50-60 år, att det fortfarande finns känslor kvar, Att de fortfarande älskar varandra. De ger mig hopp om att kärleken kan vara för alltid, bara man är rädda om varandra, visar respekt, ömhet, empati och förstålse- och det viktigaste ATT PRATA MED VARANDRA och visa uppskattning för varandra, att man inte tappar bort varandra i vardagen!

Jag tror att många idag ger upp för fort i ett förhållande, då det ibland är lättare att lämna och fly än att stanna och se vad som kommer att hända. Att man tar den lättaste vägen i motgångar, men då missar man tillfället att bygga upp en relation som blir stark.

För jag tror att det inte finns ett par som har det "PERFEKT", utan att alla har något som de måste kämpa med. För livet är aldrig enkelt, inget går alltid bra. Vissa dar är man less på jobbet, man hatar det-man vill inte tillbaka- men man går dit endå och helt plötsligt känns det kul igen, man älskar det. Man utsäts för prövningar hela livet. Det gäller allt här i livet, allt är inte alltid kul.Ibland är det kämpigare, ibland är man ledsen,ibland tvivlar man på sina beslut,, ibland känner man sig vilsen. Men om man aldrig känner så, hur skulle man då uppskatta något som är bra? Om man inte vet vad som är dåligt och behövs förändras?!

Jag tror att man känner om personen man lever med är värd att kämpa för, jag tror man vet att här ska man inte ge upp i första taget, för vill man ha ett intresant förhållande-stanna kvar i ett! För det är alltid något som man upptäcker hos den personen som man inte visste innan, man lär känna varandra och det finaste är om man växer ihop till ett. Att man håller gnistan vid liv fast det ibland är jobbigt. Kärlek är inte lätt, men det är helt klart en sak som man ska kämpa för.

Ibland måste man bara kasta sig ut och våga ta chanser, det kan bara gå åt två håll- rakt åt helvete eller hur jävla bra som helst. Vågar man aldrig vinner man aldrig heller- Man överlever hur det än går, så om hjärtat säger att det känns rätt, bara kör för vad kan man förlora? Att få känna lycka, glädja och oerhörd kärlek är väl vad man längtar efter. Så öppna era hjärtan och följ magkänslan, den leder en alltid rätt i slutänden!

Så tycker jag, kul att så många läser, fortsätt att läsa vetja, roligt att få kommentarer också, svara på alla som skriver nått!!

Såg en snabb titt på det nya programet som ska börja i höst- skaffa barn till varje pris? Det handlar om att skaffa barn på icke naturligt sätt. Det fick mig att börja fundera. Tänk om man aldrig kan få egna barn på naturligt sätt, att man står där en dag med beskedet från läkaren, jag är ledsen men det är något som är fel, har ni funderat på provrörsbefrukning eller adoption?

Detta program handlar om par som är homosexuella, singlar och "vanliga"par som inte kan få barn. Men är det etniskt  rätt för barnet om man skaffar barn om man lever själv utan partner, då barnet aldrig kommer få sin pappa? Är det humant för barnet att aldrig få reda på vem barnets far är? Eller är det rätt att när man adoterar ett barn att myndigheterna lägger sig i så mycket de gör och låter paren vänta på ett barn i flera, flera år? Då vissa kan gå och skaffa sig barn genom ett one night stand och ingen myndighet lägger sig i det?

Eller att ett barn som lever i en familj inte mår bra och det tar flera år innan socialen gör något åt barnets hemska hemsituation?

Eller vad anser ni?

Eller är det rätt att en kvinna har rätten att få bestämma själv om man vill behålla ett barn eller inte? Där pappan i frågan får stå ut med det beslut kvinnan tar. Tänk om en tjej blev tvingad att bli mamma för att pappan ville ha kvar barnet, så är det ju för männen, då de kan bli tvingade att bli pappa, fast det inte är vad de vill just nu. Eller att de vill bli pappa men att kvinnan ändå tar bort barnet, för det passar inte in just nu.Ska inte båda har lika mycket att säga till om? Eller är det kvinnas beslut att ta? Är der rätt att man kan få ta bort ett barn i v 20 men att man kan rädda ett barn i v 22? När har man rätt att leka gud och när har man klivit över gränsen för vad som är okej?

Är det rättvist att vissa kan få 10 barn, medans vissa aldrig kan få några barn. Att vissa barn växer upp i missbruk/misshandel/övergrepp under hela deras uppväxt, där dessa barn skulle fått det mycket bättre uppväxt hos en ensamstående mamma/pappa?  Att vissa länder har de så mycket fattigdom att de inte ens kan ge sina barn mat och vatten varje dag, där barn lever på barnhem/gator och blir kvar där. Där barn svälter, börja med droger och prostutation för att överleva dagen. Där de kinappas och sälj som sexslavar. Där föräldrar här vill adoptera men att det är så svårt och tar så lång tid  i sverige och för att vi  har så hårda regler för att adoptera. Då dessa föräldrar skulle kunna ge barnen en bra och trygg uppväxt med massa kärlek. Det är bra med kontroller, men man märker ju snabbt på en person om de är medvetna om vad det innebär att skaffa barn och är berädda på att skaffa barn eller inte. Om de har en bra relation eller ej. så ser jag på det.Tänk hur många liv man skulle kunna rädda från svält och hemskheter om inte reglerna var så hårda, där barnen skulle få en trygg uppväxt och överflödig med kärlek. Iställer för att bygga hus av katonger, leta mat i sopor, bli sålda som sexslavar, får sjukvård om de blir sjuka och rent vatten att dricka. Inte behöva leta vatten i vattenpölar, dö av lunginflammationer och bli misshandlade och bli barnsoldater!!!!

Barn är inte en lätt fråga, det är ett stort ögonblick att bli förälder och man förblir förälder hela livet.

Jag anser att man kan bli en jättebra förälder till ett barn fast man är två mammor eller två pappor i familjen, jag anser också att man kan bli en jättebra förälder fast man är själv och uppfostrar barnet i frågan. Lika bra som om man är båda två som uppfostrar barnet-mamma och pappa.

Men jag vill och hoppas på att den jag skaffar barn med, kommer jag leva med resten av livet. Att mitt barn kommer få en trygg uppväxt med både pappa och mamma i sitt liv. Där den kommer känna sig älskad, trygg och att den alltid kan prata med sina föräldrar om allt. Där det är en lung miljö utan massa bråk och massa kärlek. Det är mitt mål, det är vad jag vill ge mitt barn.

Men skulle man av förmodan lämna varandra, så skulle jag göra allt i världen för att visa respekt för mitt barn. Inte tala illa om mitt barns far, inte smutskasta han inför barnet och göra allt så vuxet som möjligt. >Där man vuxet kan prata om barnet, om dens framtid m.m med mitt ex, där man skapar en bra miljö, där man kan hålla sams, sammarbeta och göra allt för barnets bästa.

Det är tuvärr det många vuxna gör fel, anser jag där de smutskastar barnets ena förälder, tala illa om det m.m framför och med barnet. Det är inte snyggt gjort. För har man valt att skaffa barn med någon, så måste man respektera att barnet far illa av att höra något elakt om dens förälder. Barn älskar båda föräldrarna och det blir en jobbig situation för barnet om den hela tiden måste försvara den andre föräldern inför sin förälder. Så är man arg på sitt ex, tala med vuxna om det,-vänner alltså, men dra inte in ett barn i den vuxnes vardag. För barn ska vara barn och barn ska känna att de kan fira jul, födelsedagar, skolavslutningar m.m med båda föräldrarna och känna sig trygga med deras tex plastmamma/pappa och att alla vuxna kan hålla sams för barnets skull.

Man älskar sina barn, så snälla alla där ute, tänk på att barnen älskar båda föräldrarna så gör det inte jobbigare för barnet genom att prata illa om  den de älskar.Utan ge barnet så mycket kärlek den bara kan få, och håll sams för barnets skull. För barn tycker att det är jobbigt när deras föräldrar delar på sig, så gör det inte jobbigare för den genom att vara elak. Visa att man är vuxen och inte är på ett barns nivå, där skitsnack och elaktheter byter om varandra.'

Ja nu har jag sagt mitt god natt alla där ute!!

puss och hej leverpastej!

Idag är det Kalas med stort K. Idag ska det firas som aldrig förr, för idag är det Stintans dag. Ska bli riktigt kul, att umgås med tjejerna och ha goa drinkar att dricka.Så jag och Malin har gjort stan, fixat tills ikväll.

Igår var man ute och åt, men en sak är då säkert man ska boka bord om man vill ha en plats under löningshelgen. Tillslut hamnade man på Mamma Mia med trevligt sällskap.

Imorgon kommer världens bästa och underbaraste person min fina Pappa! Så underbart att få en kram av han imorgon, längar så! Hemlängtan är stor som satan just nu, saknar alla mina fina vänner familj och släkt.

Men ikväll ska vi ha riktigt kul, förköp ska inskaffas och klackarna kommer gå varma ikväll på dansgolvet!

ja plugget, nja det får vänta, här ska det festas istället, så mycket roligare och bättre ;)

Ses i dimman gott folk!!!