En trött Ida utan någon röst letade sig upp till avd 82 idag, för att sköta sitt jobb.  Det var en dag som alla andra, en dag med 10 000 saker att göra där man ständigt blev avbruten i allt man gjorde, men man sprang som en duracelkanin med läkemedel, dropp, pumpar, patienter och FASS-boken samtidigt som man dokumeterade och dokumeterade och dokumentarade.  Det är superkul  och jag älskar det jag gör, men så himla svårt, har aldrig i min vildaste fantasi förstått hur svårt det är och hur mycket man ska ha koll på och hinna med att göra. Men man överlever tack vare bra kollegor och förbannat starka halstabletter. 

Det var en dag som tog totalt slut på mig, så den sista timman satt jag och en kollega och skrattade åt allt. Chefen kom in och frågade hur de gick och till svar fick hon skrattanfall och tårar som rann ner från våra kinder. Ja så jag letade mig febrilt ut ur sjukhuset vid 20 över 4 och insåg - helvete heller att jag går 4 km aldrig över min döda kropp, jag tar bussen!!! Jag vill hem NU!! 

Det slutade med fel buss och en övertrött Ida som lyckades hamna mitt ute på landet någon stans i Halmstad. Jag trodde jag dog när jag bara åkte längre och längre bort från mitt hem och tillslut hoppade jag av mitt ute bland åkrar, kor och mygg för att ringa taxin. Jag stod där i min ensamhet och bara skrattade - det var det enda jag kunde göra samtidigt som Lars Winnerbäck levererade i min MP3. 

Väl hemma tog jag en dusch och jag skulle sova hela natten lång, läggdags klockan halv 6 var min melodi idag. Men mitt uppe i min djupa skönhetssömn börjar det tjuta så in i helvete och jag fattade inte var det var. Jag fick för mig att jag hade dubbellarmat inne på en patientsal och försökte få tyst på skiten, sedan började jag leta efter mobilen för att på nått sätt stänga av larmet som gick.  Men icke sa nicke,  jag låg i min säng och insåg - men satan i gatan brandlarmet går ju. NEJ SLUTA - jag orkar inte, jag ligger kvar!! Men min instinkt väckte mig till liv och jag letade mig ut ur korridoren med spretigt hår och förvirrad, yr och nyvaken blick och såg en svettig kille springa mot mig och mitt nattlinne.

YOU MOST GO OUT- IT´s BURING. 

WHAT???

IT´s BURING- GET OUT. 

Men va fan!!  NEJ jag vill sova- sa jag rakt ut!!!!

DU får sova en annan dag stumpan - ut härifrån!!! 

- Är du svensk, men varför pratar du engelska då, frågar jag. 

- spelar roll, ut här ifrån. 

- Ja ja, jag ska bara hämta mitt täcke - sa jag! Jag kommer. 

- TÄCKE???? GÅ UT!!!

- Jag kommer jag ska ha mitt täcke!! Punkt slut!!

Så jag tog mitt täcke, min mobil och väska - sen gick jag nyvaken ner för trapporna och möttes av 7 brandmän som kom springade upp för trappan och väl utanför möttes jag av Carro som tittade häpet på mig. 

- ÄR du hemma? Jag trodde det bara var jag som var här. 

- Jag sov, jag vill sova Carro - var mitt svar. Va fan händer? Jag dör om mina kläder brinner upp. 

- Ja men man har ju dator och tv där inne ju. 

- Ja men kläderna, mina kläder!! haha

- Ja jag har ju shoppat idag, det var ju onödigt om det nu ska brinna upp. 

- Jag ; haha ja exakt!!

Så där stod vi tillsammans med massa andra folk medans brandbilen stod tjutade brevid oss. Till slut kom alla brandmän tillbaka och sa att det var lungt. 

Jag insåg att folk tittade konstigt på mig och Jag tror nog alla var förvånade över min tanke, vem fan tar med sig ett täcke när det brinner?? 

- Ja nu när jag vaknat till liv förstår jag inte heller det. Men just då var det enda jag kunde tänka på var mitt täcke!! Jag var så nära på att lägga mig på gräset och fortsätta sova, så jävla trött var/är jag. helt sjukt. 

Men nu ligger jag säker igen på mitt rum med bubbla täcken samtidigt som jag ser på film och försöker äta ifatt allt jag missat idag.

Så detta har varit min dag & kväll och imorgon dödar jag någon om brandlarmet går av igen och förstör min skönhetssömn - för imorgon ska jag sova - för då är jag LEDIG!!!

En ledig dag och regnet öser ner, vad gör man? Jo man ser film och slappar. Har sätt två filmer som är baserade på verkliga händelser och de ger än mer hopp än man kunnat ana. Soul Surfer är en film som handlar om en tjej som drömmer om att bli proffs i surfing, men en dag råkar hon ut för en hajattack och mister sin ena arm. 

Men hon ger inte upp hoppet om att komma upp på sin bräda igen, med hjälp av sin familj och vänner får/fick hon det stöd hon behöver/behövde. Hon fick lära sig på nytt att surfa och klara sig i vardagen och hennes vilja att lyckas fick henne att erövra världen. Det är en sådan fantastik historia där man verkligen blir tacksam för vad man har och man inser att inget är omöjligt. Det är bara en själv som sätter stopp för saker man vill göra, men när man inte längre bromar utan vågar gasa - ja det är först då man kan lyckas. 

Bara man vill, vågar och kämpar för det så kan man klara precis vad som helst. Så jag hoppas alla ser denna film och inte ger upp, även fast det känns omöjligt/svårt och hopplöst - så GÅR DET!! 

Livet kan ta sådana snabba vändningar, jag möter dessa vändningar varje dag på jobbet- där folk får besked om olika cancersjukdomar ( Livet är skört och det går fort att gå från frisk till sjuk till döende) Men som tur är finns det hopp om livet och så länge det finns liv finns det hopp om att besegra allt och övervinna precis ALLTING!!

Men nu gäller detta trauma i filmen - men man kan dra det över allt som händer,  frågan är bara vad man ska göra med det. Acceptera och jobba vidare eller stanna kvar och sörja, allt som man inte längre kan göra? Eller inse att man kan göra mer än man någonsin TROTT var MÖJLIGT!!!

Jag vill göra mer i mitt liv och nu har jag blivit mer taggad - jag vill utsätta mig för fler utmaningar och se hur långt jag  kan komma med varje utmaning. För jag vet hur sårbart livet är och jag vill verkligen känna att jag lever - varje sekund uppskattar jag så oerhört mycket.

 En utmaning jag vill göra i höst är att återgå till kampsporten igen, men denna gången så ska jag testa thaiboxning och låta boxningen vara. För att se om jag kan lyckas lära mig denna sport och bli lika vig och smidig som alla andra i denna sport. Jag tänker ge det 110 % sen får vi se hur bra jag blir och vart detta leder. Det värsta som kan hända är att man misslyckas - men då ligger man ett steg före, för då vet man vart fallgropen är och då tar man en omväg förbi den nästa gång!! En annan är att jag vill lära mig dansa- jag vill kunna dansa salsa och bugg och jag vill äga dansgolven ;) 

Ha nu alla en bra kväll // Ida 

A-B-C-D-E, Ja lika fort som det går att säga dessa bokstäver lika fort går det att bedöma om en patient är pigg, frisk eller på väg att dö. Men när man väl sätts i en sådan situation där A-B OCH C- Sviktar, ja då är man inte lika lugn längre. Herregud vilket adrenalinpåslag och mitt hjärta börjar  slå för två personer. 

Idag har vi haft tur- för idag har det bara varit en heldag med övningar, men jag lovar - det spelar ingen roll om det inte  är på riktigt, för mitt hjärta slår för två när vi övar o pulsen går upp till  200.  Man lever sig in i fallet som om man hade en patient framför sig. Under sommaren kommer jag ha ansvar för 8-9 patienter dagligen och det är nog tufft när man är ny, men om någon av mina patienter blir allvarligt sjuk/sviktar = på väg att dö- ja då är det jag som blir ansvarig sjuksköterska. Jag ska då ta på mig ledarrollen och leda, delegera, rappotera, ringa jouren, ha full kontroll samt ha ansvaret. Fast jag jobbar med någon som jobbat i 10 år. Herregud tänkte jag- MÅTTE ALLA HÅLLA SIG FRISKA- SÅ LÅT NU BLI ATT FÅ SEPTISK, FÅ HJÄRTSTOPP, BLÖDNINGSCHOCK ELLER ALLERGISK CHOCK. För de är redan tufft o svårt som det är. 

Men så har vi fått öva på detta idag och jag drog såklart nitotten som vanligt- ansvarig sjuksköterska mot en van sjuksköterka. Japp tänkte jag - detta kommer gå åt helvete - jag har ingen aning om vad som är generella ordinationer ( alltså vad man får ge utan läkarens tillstånd) och vart allt finns. 

Men så var jag först på plats och hittade denna patient som hade gjort en ECT- alltså gått in i hela magsystemet och öppnat upp gallgångarna med ett rör och som sedan hade fått en septisk - alltså en blodförgiftning - som kan leda till döden inom 60 min. 

Så där stod jag och delegerade till min undersköterska, sjuksköterska nr 2 och samtidigt ha en orolig anhörig inne på salen, - hjälp säger jag bara! Men på ett konstigt sätt lyckades jag genomföra det bra-   ( bra för att vara första gången, men jag vill ha mer erfarenhet som sjuksköterska innan jag tar på mig denna rollen igen )  jag vill INTE vara med om detta under min första sommar - välkommen åter nästa sommar 2013 tack för besöket ;) 

Nu vet jag att syrgas ska på direkt om A är okej 15 liter med traumamask, jag ska sätta två stora pvk- infarter i blodbanan, delegera ut till sjuksköterska nr 2 att hämta dropp, antibiotika, morfin, beställa prover samt ettiketter till blododling och  urinodling samt be om allt  annat som behövas( be usk ta nya MEWS-kontroller var 5 min, lossa sänggriden, sätta kateter, mäta urinmängden, springa med blododlningen)-  Jag ska hänga 500 ml Ringer och det ska in på 5 min, sänka huvudet o upp med benen, blododla, urinodla,RINGA JOUREN,  ge tazosin iv - vara beredd att ge morfin iv 2,5 mg om ingen förbättring sker 2,5 mg var 5 min om smärtan fortfarande är kvar o läkaren säger att det är okej, märka dropp nr 2 hänga det 500 ml  ska in på 5 min igen,  förbereda dropp nr 3, och säga klart och tydligt till läkaren - DU SKA KOMMA NU- INTE OM EN STUND - ja så håller man på tills patienten återfår normal cirkulation o återhämtar sig nog för att åka vidare till Intensivvårdsavdelningen. 

Japp nu vet ni alla vad som gäller för sjuksköterskor och undersökterskor som dagligen räddar liv- JA vi är de sanna hjältarna i vardagen!!!!

Impulser är det bästa vi människor har anser jag, impulser gör livet så spännande och oförberett. Fredagskvällen bestod av öl och hamburgare på Bull´s Bar och uteservering samtidigt som fotbollen flög över planen. Att få sitta mitt i Halmstad och se Sverige göra mål var något utav det vanliga, vilken stämming herregud! Förbannat synd att de förlorade bara men sånt är livet, England var helt enkelt bättre. Sen blev det utgång, spontant och förbannat roligt. Jag lärde känna lite nya personer och fick dansa loss på Halmstads dansgolv. Efter det blev det promenad hem i sommarregnet vid halv 4. Jag känner mig så levande här nere, som om jag hittat hem. 

Norrland har gjort mitt gott och jag är otroligt tacksam för de åren jag fick tillbringa där, men jag är en södertjej- mer än jag någonsin trott och förstått, inser jag nu. Att få ha en sommar här är något som jag drömt om sen jag var liten så jag är så lycklig över att jag får checka av ännu en dröm.  Jag hör hemma i södra Sverige, bland familj, vänner samt nya vänner, men Övik kommer alltid vara ett hem

Lördagen firades in med en efterlängtad sovmorgon och häng på stan med Carro. Vi skulle bara ta en glass och njuta av ledigheten. Men det slutade med att vi besökte 5 olika uteserveringar och skålade in med Rosé till halv 12. Kvällen var en impuls och det var inte många minuter som vi inte skrattade- sedan blev det att ta till våra fordon och cykla hem nöjda, mätta, trötta och glada över att Rosén finns att tillgå. 

Imorgon väntar ännu en dag på K82 som sjuksköterska, tiden går så fort- om två veckor ska man gå helt själv och jag känner mig livrädd. Men andra har ju överlevt sin första sommar så det borde jag också göra. 

Nu ska jag bara leta upp Per Gessles hem så han kan bju mig och mina kompisar på grillning, goda öl och bra gitarrspel. Det borde ju kunna gå att googla fram han, ett uppdrag utav det vanliga är i spel! ;) 

Nu ska jag hänga med tjejerna, vi ska fixa varma mackor och se film, samt planera för midsommar. Oj oj oj vad vi längtar dit ett gäng på 10-15 pers kan nog inte gå fel - nej vi lever livet vi här nere.

Om tre helger drar jag iväg till Göteborg för att fira ännu en ledig helg - Liseberg är ett måste för mig, jag blir som ett barn på julafton när jag får åka karuseller och leka av mig. Sedan får det bli shoping, en öl på uteserveringen och sen dans hela natten lång.

Puss och hej från lilla mig. 

Efter en dag full av fart och fläkt, kunde jag cykla hem med ett stort leende på läppnarna. Jag överlevde och jag fixade det, ett dagpass som innehöll allt vad en sjuksköterska kan utsättas för och endå känna lugnet vid halv 3, jag har läget under kontroll, ja iallafall så mycket man kan förväntas ha efter sitt första dagpass som syster Ida ;) 

Dagen och kvällen har varit perfekt, en torsdag när den är som allra bäst. Har hängt med Frida och Nikolina ikväll och vi har  fixat tacos och sätt film. Sedan har jag lagt ett extra krut på att lyckas få ner min kära bror till Halmstad i helgen, när jag är ledig. Jag tror nog allt att syrran lyckades locka ner han ändå :P Ja ibland är övertalningsförmågan bra att ha- vad har Vetlanda att erbjuda en helg mot Halmstad?  Blev nog inte så svårt att motstå Halmstad efter att jag sa så ? ;) 

Imorgon blir det utbildning hela dagen igen och det känns skönt, examensbeviset har landat hem hos pappa så Hedda ska nu fixa kopior och sen ska de skriva under och skicka det till mig. Sedan är det bara att skicka in te Socialstyrelsen och hålla alla tummar och tår att jag får min leg innan midsommar. Men det lär jag nog knappt få, men hoppet är det sista som lämnar en ju ;) 

En bild från Halmstad city - nice va!

Sen blir det en myskväll eller ja öl och matkväll på stan, jag fullkomligt älskar alla uteseveringar här i Halmstad, så där ska vi tjejer hänga och se fotbollen. Blir nice det, på lördag ska jag ta mig ut till Tylösand och se vad den stranden har att erbjuda. Kanske en springtur eller solning, vi får helt enkelt se.

Ja mycket har förändrats på kort tid men att flytta är nog det bästa som finns, att lära känna nya människor, få bo i en ny stad och ha nya möjligheter framför sig slår nog inget. Nej sommaren i Halmstad kommer bli den bästa någonsin. 

Vill bara säga att jag har världens bästa kollegor som hjälper mig med allt, de är guld värda och jag är så glad över att få jobba på K82 :) 

efter en dag full med utbildningså blev de en promenad hem till de förfärliga rum man fått. men solen lockade på oss så vi solade ute på gräsmattan för att sedan åka o storhandla. de blev storhandlIng på hög nivå för mig -1250 spänn i mat o solstol. sedan blev de grillning o promenad genom Halmstad med tjejerna. på fredag ska vi till en stor uteservering för att se fotbollen o dricka öl. de går fort att lära känna folket här. har redan börjat hänga med 5 roliga tjejer så jag trivs som fisken i vattnet i Halmstad. jag fullkomligt älskar denna stan, folk sitter på uteserveringarna o dricker öl o hänger i de fina parkerna samt att jag endast har 7 km till Tylösand. bdet är fina o mysiga gränder överallt opersonalen är jättetrevlig. bussarna går varje kvart till o från stan o utställarna är öppna alla dagar i veckan. jag är KÄR! ångra inte en sekund att jag bytte bort Norrland mot västkusten! nej nu blir de kvällsamt o rejäl stretching för fy fan vilken träningsvärk jag har i mins ben. har avverkat 3 mil på två dagar nu, tack vare alla vilsna steg jag gått. hittade ju inte hem igår på kvällen efter jobbet, tog 1 1/2 timma innan jag lyckades hitta mig hem i mörkret, men de hör till att gå vilse i en ny stad :p imorgon väntas ännu en dag på avd där jag ska börja sköta allt själv. jag har panik över deras hemska dokumentatinonsystem, 5 olika ställen ska man skriva i o ha koll på samt att alla lm, dropp o injektioner står skrivet i pappersform. känns då inte tryggt o säkert, men jag ska nog fixa detta med. måste bara be läkarna att ta stavning o skrivstilskurs först ;) hoppas alla får en trevlig o solig kväll. god natt!!

efter en otrolig helg med både skratt o tårar klev jag av studentlivet o begav mig till en främmande stad. med en överbelastad bil o nergråtet framsäte drog vi neråt igen. efter att ha matat mil till Sundsvall gav jag upp hoppet att vi aldrig skulle nå fram, så pappa fick flytta på sig, för här skulle de gå framåt. jag framför ratten min älskade bror fram o pappa o Hedda bak bland all packning. milen gick fort o väl framme i Linköping kunde jag känna den där lyckan igen! äventyrslyckan, spänningen o förväntningarna som spreds inombords! HALMSTAD HERE I COME, FY FAN VA ROLIGT!! jag har under senaste månaderna blivit van av ljuset, men de är förbi nu. köra i kolsvart mörker medans himlen öppnar sig o samtidigt försöka hitta mitt nya hem är då inte lätt, må jsg säga. en sak är då jäkligt säkert kommet aldrig mer lita på gps i mobilen, 6 km kvar till Halmstad o helt plötsligt var vi 2,2 km från Halmstad påväg mot Jönköping igen. vilken cirkus, men efter många stopp på vägen o många språng fram mot festsugna ungdomar, lyckades vi hitta rätt kl 02.10 idag har jag både varit vilsen, blöt, vrålhungrig o förvirrad när jag försökt hitta sjukhuset, men vad gjorde det när jag känner sådan glädje över att vara här. har redan lärt känna en tjej, Frida som oxå ska jobba på sjukhuset i sommar, hur kul som helst nej nu ska jag duscha sen sova, för imorgon sättet jag på mig sjuksköterskaskylten, broschen o klockan god natt alla jag har en spännande o oförutsägbar sommar framför mig.

Att ta stora kliv och förändra sin tillvaro är något som hör livet till, men för det betyder det inte att det är en påfrestande och jobbig stig att vandra på. Det är något okänt som man inte vet hur det kommer bli eller hur det kommer sluta. Men det är av just de här kliven som man växer som människa, man utvecklas och man förblir inte den samma igen. Det kan vara ett kliv in i föräldraskap, in i ett nytt jobb, ny stad, utbildning, resa eller kärlek. Det är ett kliv som gör att man förbättras och genom att ta dessa steg så gör att man får något tillbaka, något stort och fantastiskt. 

En chansningar i livet kan ge oss så oerhört mycket och livet är till för att chansa, annars blir det förutsägbart och tråkigt! Livet ska vara en tid av lycka, glädje, dörmmar, saknad, sorg och längtan....oförutsägbart helt enkelt!

Jag känner en stort pirr i min lilla mage, för imorgon säger jag hej då till det liv jag levt i 3 år i en stad som förändrat mig innefrån och ut. Jag har vuxit i mig själv och jag har utvecklat mig oerhört mycket och jag har utsatts för prövningar jag inte trodde jag skulle klara. Men envishet och mycket mod har gjort att jag fortfarande står med båda fötterna på jorden med en examen. Jag har nått mitt mål och min dröm och jag känner mig redo för att börja leva min dröm! 

Imorgon kommer det vara en känslobana utan dess like, jag har förberett mig med vattenfast maskara för att klara av alla tårar av glädje och seprationsångest. En dag av miljoner fjärilar som kommer leva i min mage, en dag av fullkomlig lycka, glädje, tonvis av champagne, sång, gemenskap och galenskap. En sjuksköterskefest helt enkelt med mina fina klasskompisar!

Jag vill bara säga tack till alla mina fina vänner här uppe som fått mig att älska staden och er. Ni har varit ett så oerhört stort stöd för mig och jag har inga ord som kan beskriva min tacksamhet till er. Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta och ni kommer alltid vara de som gör övik till övik. En liten stad full av underbara och fantastiska människor och jag talar från mitt hjärta när jag säger detta. Jag kan inte ha valt en bättre stad att plugga i, för om jag inte kommit hit hade jag aldrig fått uppleva eran värme och omtänksamhet. Ni är de finast som finns och jag älskar er. 

Nej nu ska jag förberede mig med lite sömn, sen ska jag träffa min underbara familj för att ut och äta. Det är inte slutet, detta är bara början på nått nytt och spännande och jag kommer tillbaka upp hit igen inom en snar framtid