Kaffet är intaget och stadsrundan är gjord. Det är en konstig förtjusning över Southport som om staden stått still i tiden samtidigt som den är modern. Igår tog vi tåget från Manchester till Southport och jag lovar, tågen är som om de vore från 50-talet. De går långsamt, säterna är stenhårda och det finns inget nackstöd. Så SJ  är lyxen mot detta. Men det är charmigt på något skumt sätt.

Igår öppnade vi vinflaskan och lagad god mat. Sedan gick vi in till stan och satte oss på en liten bar. Den var så söt och gullig, där satt gamla tanter och gubbar i 65-70 års åldern och drack öl för fulla muggar. Vilken skilland mot Sverige här sitter många ute på kvällarna och dricker en öl och pratar skit. Här pratar alla med en också, de hälsar frågar hur man mår och säger alltid ha en trevlig dag/kväll. Helt utan förvarning. Jag fullkomligt älskar denna metaliteten här, att det inte är konstigt att prata med okända människor.

Gör man det i Sverige så undar folk vad som är fel på en och vilken medicin man går på. So BOOOOORING!

Nu ska vi göra oss klara för Liverpool, se vad staden har att erbjuda och vad natten kommer att bjuda på.

Planer väcks och tankar sprids när jag är här. Hur häftigt vore det inte att nästa höst flytta hit i 4-6 månader och jobbar som sjuksköterska, sen flytta till Australien och jobbar där i 6 månader. Jobb finns här för det har vi kollat idag. Vad är 1 år av ens liv i det långa loppet och vilken merit det är att jobba utomlands.

Jag har kommit fram till att Sverige är för litet för mig, livet har så mycket att erbjuda utanför Sveriges gränser.

Men först vill jag ha mer erfarenhet som sjuksköterska och den får jag bäst i Halmstad!

Hoppas alla har en bra fredag, nu väntas äventyr. See ya!

Att det skulle va så jäkla gott att öppna en öl nu! ÄNTLIGEN börjar de liv jag velat leva i 3 års tid nu. Resor hit, äventyr dit och mer resor dit. Så himla lycklig! Imorgon sätter jag mig på tåget och öppnar en ny öl, för jag är på väg mot min första semesteresa sedan Australien 2008.

I höst föreligger det mer resor. Nästa tripp blir att åka hem till Övik 16 november- 19 november. Ska bli så himla underbart att få komma tillbaka till norrlandsluften och andas in hockeyandan. För tro mig jag saknar Hockeyn och jag saknar alla underbar människor där.

Sedan blir det kanske en tripp till Schweiz i december i 3-4 dagar.

I slutet av januari blir det Sälen för att släppa lös brädan i pudersnön och sitta på afterski och sjunga ut alla glada känslor.

I Mars blir de en tripp till Paris i 3-5 dagar för att få uppleva våren där!

Sedan blir det minst en Tripp till Spanien för att hälsa på Petronella.

Sen ska nog kunna få in en ny tripp till Manchester igen :)

Hösten 2013 blir det USA i minst 10 veckor !!!! Fucking wonderful.

Så ni ser här ska det inte handlas något annat än mat och resor. För nu jävlar börjar livet som jag velat leva och det  kommer jag att fortsätta med i några år framöver!

Så see ya!! : )

Bästa stunden i mitt liv- roadtrip i Asien och Australien 2007-2008.

Vända blad på kalendern känns mer tungt nu ju närmare kylan man kommer, men oktober är en månad som kan göra stor skilland. Den rosa tiden är här! I oktober skänker jag en extra stor tanke och är extra generös med att spendera pengar på allt som är rosa. Kunskap om bröstcancer sprids i media, reklam och pengar samlas in till forskning, vilket gör att fler liv går att rädda. Enligt cancerfonden(2012)  insjuknar ca 15-20 kvinnor varje dag i denna sjukdomen som inte bara förändrar ett liv utan det förändrar även hela omgivningen.  Alla berörs mer eller mindre av denna sjukdomen.

Jag har träffat några kvinnor med denna diagnosen och jag har varit med om en väldigt ung kvinna som avled i det, vilket var fruktansvärt att se och vara med om. Jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv som just då och den händlsen bär jag med mig än. Det var från den stunden jag valde att jobba med cancerpatienter för de är de som behöver vår omvådnad mest. Även om man inte alltid kan bota så kan man alltid lindra och förbättra livskvalitén.

Så denna månaden bär jag mer rosa än vanligt, rosa kläder, rosa läppglans och rosa rosetter. För jag vill hedra dessa kvinnor och jag vill göra skillnad. Även om den är liten så gör det endå något. Att visa att jag bryr mig betyder mycket för mig själv, sen vet jag inte vad andra tycker men de får tycka vad de vill. Men det är mitt sätt att ta ställning mot noll dödlighet i bröstcancer.

Så länge det finns liv finns det hopp och jag slutar aldrig hoppas!

Tack vare mycket forskning har fler liv gått att rädda men som allt annat här i livet, så kostar det pengar. Det kostar oerhört mycket pengar att vårda, behandla, operera och samtidigt driva vården framåt. Fick igår lära mig att en natt på IVA kostar landstinget 20 000 kr. Så piffa upp er i mörkret och bär den härliga och fina färgen rosa så ger ni samtidigt fler kvinnor chansen att överleva diagnosen.

// Ida

Det är då märkligt! Att man alltid ska sakna det man inte har och uppskatta det mer än någonsin när det inte finns där. Vad är det som gör att det är så?

När jag sprang ut från Njudungsgymnasiet 2007 trodde jag aldrig att jag skulle spendera 3 år i en liten stad i Norr, inte visste jag att jag skulle backpacka runt i Australien eller att jag skulle jobba på sjukhuset i Halmstad.

Valen jag gjort har format mig till den jag är idag och jag gillar spänningen med att inte vara "fast". Men jag kan ärligt erkänna att jag ibland känner mig avundsjuk på de som känner "här vill jag bo, leva och dö". Vilken trygghetskänsla.

Men det är inte dit jag vill komma. Utan det jag vill beskriva med ord är att man inte uppskattar allt man har. Jag har efter gymnasiet bytt klimat, vänner, städer och färdats 100-tals mil fram och tillbaka. När jag var i Övik ja då saknade jag våren i Vetlanda, när jag nu sitter i Halmstad önskar jag att det ska snöa istället för att regna.

Vad är detta egentligen, är det jag som har svårigheter att bli nöjd eller är det bara det vanliga svensson,svensson stilen- man är aldrig riktigt nöjd?!

Men nu är jag där igen, vad fan händer sen? Vart ska jag, vart är jag påväg och vart ska jag bo? Utomlands, ska jag vidarutbilda mig, ska jag stanna, ska jag flytta hem? Hem vart är hem nu då?- Hem-Vetlanda, hem,hem- Övik eller hem,hem hem- Halmstad. Ska jag få ett fjärde hem, hem, hem, hemstad?

Ja det enda jag vet är att jag är kvar här till januari, sen vet jag inte om jag får förlängt eller vad som händer. Panik skulle nog vara ett ord som formades på många läppar- inte veta vad som händer sen? Januari 3 månader bort!!

Men sanningen är den - att det är förbannat spännande. Mitt liv blir aldrig tråkigt för jag får varje dag träffa nya människor, se nya städer och leva ut drömmar som jag glatt checkar av. Det är väl det som är charmen med att vara jag, att man aldrig vet vart jag dyker upp, vart jag tänkt göra sen eller vad som händer imorgon.

Om jag skulle stannat kvar i lilla Vetlanda då hade jag aldrig lärt känna människor på andra sidan jordklotet, aldrig vetat vart Foppaland låg eller upplevt en hel sommar i Halmstad med nya vänner och nya möten.

Men en sak är säkert jag saknar Övik som fan! De trodde jag aldrig att jag skulle göra- inte så mycket iallafall! Jag saknar mina vänner där, jag saknar staden, jag saknar Olles på lördagarna, alla arga miner när HV har slått Modo i hockey, studentlivet, snöhelvetet, kylan och den vackra skärgården. Men jag är ingen norrlandsbrud det var de underbara personerna i övik som fick mig att trivas så bra. För avstånden tar död på mig och ja de händer då inte för mycket där uppe :P Men jag är glad att jag har en hemstad att åka och hälsa på- för ni finns i mitt hjärta!

Dagarna går fort och månaderna springer iväg och snart är sommaren över - eller ja om man nu kan kalla denna sommaren för sommar? Nej för mig har sommaren regnat bort men trots regn har jag endå gått med solsken inombords. 

Sommaren har gjort att jag växt som människa jag har utvecklats, jag har lärt mig mer om mig själv och utmanat mig själv på en helt ny nivå.  Jag har  överlevt min första sommar som sjuksköterska, trots att de erfarna har sagt att denna sommaren har varit den värsta någonsin. Detta har berott på alla överbeläggningar och svårt sjuka människor som krävt så mycket omvårdnad och vård. 

Jag har lärt känna en ny stad, nya människor och funnit  nya vänner som är så snälla, omtänksamma och fina. 

Jag har sätt nya platser och jag har hunnit flytta två gånger under en sommar, jag har dansat loss barforta i sanden till sportify i mobilen, jag har vandrat i sommarregn genom vackra Halmstad, jag har cyklat som aldrig förr och jag har druckit rosé till solnedgångar och grillkvällar. Jag har dansat loss på dansgolven och hängt på uteserveringar där jag ätit god mat och druckit kalla öl. Jag har legat på stranden och haft flera besök av mina vänner hemifrån som förgyllt tillvaron. 

Ja trots regn och åter regn har jag endå lyckats få ihop en bra sommar tack vare fina människor runt omkring mig. Jag fick också ett väldigt bra avslut på denna sommaren genom att få tillbringa några dagar hemma, där det är så vackert, hermoniskt och underbart. 

Se solnedgången gå ner över sjön varje kväll, umgås med familj och vänner, spela kort på kvällarna, laga god mat och grilla, baka med Johanna och avsluta med att jaga in kräftor i burarna.

Man kan inte vara lyckligare, jag mår bättre och det är det viktigaste av allt. Att få vara frisk och ha familj och vänner runt omkring sig. Inget annat betyder nått....

Sedan har jag även haft en stor saknad hela sommaren till alla fina vänner i Övik, ni är så otroligt saknade och jag tänker på er ofta, så ni vet - ni är inte bortglömda - tvärt om ni finns i mina tankar!! 

Nu skall packningen fixas och jag skall bege mig till Halmstad imorgon för att ta nya prover för att se om  jag blivit  helt frisk, sen ska jag bara ta det lungt för att snart kunna återgå till min härliga och bästa arbetsplats och fortsätta mitt älsklingsgöra- att få vara sjuksköterska och ta hand om alla fina människor där!! 

Nu börjar hösten och det känns deppit för jag älskar sommaren, men jag ser endå fram emot ett nytt äventyr- med färgade löv, tjocktröjor, mysiga halsdukar och tända ljus på kvällen och en stor tekopp. Varje dag är en gåva och jag kommer fortsätta att hitta ljuspunker i varje dag - för varje dag har flera ögonblick som får en att skratta högt och le i flera timmar efteråt och vad vore livet utan glädje?

Familjen- ja det ordet växer och växer för varje år som går. Innebörden blir mer och mer viktig för mig. FAMILJEN ÄR DE SOM FINNS DÄR OVANSÄTT VAD SOM HÄNDER OCH DE ÄLSKAR EN SÅ OERHÖRT MYCKET OCH JAG ÄLSKAR DEM!! Jag vet inte om jag är en olycksfågel eller om jag är den som ska få all skit för att jag fixar det?  Sjukhusinläggningar har styrt mitt liv i mer än 3 år nu...

 Men förra vecka var den värsta veckan i mitt liv, ordet smärta har fått en annan innebörd för mig. Smärta är det värsta tänkbara man kan tänkas ha iallafall i mina ögon. 

Onsdagen den 1/8 fick jag besöka akuten för att jag kunde varken stå, ligga eller sitta av smärta- det var fruktansvärt. Efter att två läkare varit och tittat på mig las jag in på kirurigen. Där fick jag i 9 dagar genomlida en fruktansvärd totyr- en smärta jag inte ens önskar min värsta fiende (jag önskar jag skulle dö när jag hade som mest ont), ja jag kan ibland överdriva men jag menar varje ord. 

Undersökningen visade att jag hade vätska  runt Levern, Mjälten, Gallan och i gallgången samt att mina lymfkötlar hade förstorats i buken, dock visste ingen läkare varför jag fått det och det är fortfarande ett mysterium för sig....lite otäckt faktiskt!

Men dit jag vill komma, familjen! Familjen fanns där vid min sida när tårarna sprutade, tystanden bröts mot skrik, armarna blev till nåldynor och morfinet sprutades från höger och vänster in i kroppen för att smärtlindra mig. Det var så hemskt och jag vill aldrig mer uppleva denna smärtan. Men jag hade inte varit så stark om inte min familj funnits vid min sida. De kramade om mig när jag behövde en kram, de håll min hand, de stöttade mig när jag kräktes av smärtan och de stannade från tidig morgon till sent in på natten. 

Så familjen för mig är det viktigaste i mitt liv och nu är jag hemma hos pappa för att återhämta mig. Det går bättre och bättre. Jag äter fortfarande starka värktabletter men jag börjar kunna gå och jag börjar kunna äta igen. Så det ser ljust ut för mig! 

Nu har jag och mina två älskade och fina bröder sätt på film och pratat . Nu står Anton och gör Tacos och Ablin bläddrar i telefonen medans jag skriver ett tackmedelande till min fina älskade familj här. 

Familjen är de man alltid kan komma hem till och de är de som gör allt för varandra- när det väl gäller kan hela familjen samlas och samsas under samma tack- fast den en gång i tiden gick skilda vägar så förs den samman när något händer. 

PS: tack alla snälla och söta människor som stöttat mig när jag varit på sjukhus ni har varit ritiga änglar!! Jag har världens bästa arbetskambrater som varit inne hos mig och visat att de funnits där!! TACK TACK TACK FINA NI!!

Ordet lyckligt lottad kan benämnas i många olika situationer, men för mig betyder det att jag är lyckligt lottad över att få vara frisk. Att ha förmågan att kunna kliva ur sängen själv, att kunna äta, sova, att inte ha svår smärta som aldrig riktigt ger sig trots behandlingar, att kunna gå själv och att ha förmågan att kunna göra mig förstådd och hörd. 

Tiden rullar på och jag har snart jobbat i två månader som sjuksköterska och jag har gått med gråten i halsen från jobbet flera gånger. En del gånger för att det varit så jäkla mycket att göra och att man känt sig så otillräcklig och sönderstressad. Men så finns det tillfällen då jag blir så berörd att tårarna rinner när jag går från jobbet och  det beror på att jag varit så nära personer som snart ska somna in, personer som vill leva men som inte kommer överleva - för cancern har ett sådant grepp om deras kroppar och de vill inte sluta leva nu, men de har inget val för cancern har ett sådant försprång. 

- Idag lyckades jag iallafall att göra något bra, jag satte mig ner och pratade med en patient och patientens önskan var att få komma till sin sommarstuga och få ha sin  sista tiden med sin familj. Jag hörde vad patienten sa och jag gjorde allt för att patienten skulle få komma dit. Så idag har jag jagat folk, jag har fixat, trixat från kl 11 och tillslut vid halv 4 kunde jag gå in och berätta för patienten att den ska få komma hem sista tiden och vara med sin familj. Den lyckan som lös upp var värd all stress som jag fick eftersom jag fokuserade så mycket på en enda patienten och fick jobba dubbelt så hårt för att hinna med mina andra 6 patienter. Jag fällde några få glädjetårar när jag såg denna glädjen och det kändes så förbannat bra att få kunna ge något till någon som är så sjuk. 

- Detta är varför jag väljer att jobba med cancerpatienter, för att jag vill ge dem ett bra slut och jag vill att de ska känna att de blir hörda, sedda och att de är värdefulla. 

Jag älskar mitt jobb och jag brinner för det, jag kan inte beskriva hur viktigt detta är för mig.Detta jobb gör mig så tacksam för minsta lilla sak, som att gå genom en park och se alla fina blommor,  cykla genom stan, känna doften av nyklippt gräs, ligga på stranden och sola,  dricka en kaffe vid hamnen, känna regnet slå ner mot mina axlar och hoppa i alla vattenpölar, tända en grill och ha förmågan att sitta ute och dricka en kall öl samtidigt som man ser på solnedgången. Sitta hos frissan, ligga i min egna säng, kunna åka hem till min familj när jag vill. 

Att få vara så  frisk så man får uppleva årstiderna när de skiftar, att sitta med sina vänner och prata vid ett bord, att kunna springa, ha förmågan att handla själv, kunna dansa, laga mat, vara ute när första snön faller, se utsikten från bergstoppen....

- Att inte behöva hjälp med att komma ur sängen, att orka sitta uppe i 20 min, att inte må illa av mat, kunna gå några meter utan dropp, morfin, syrgas, operationssår och öppen buk. Ja livet är orättvist- men hemligheten till att få ett bra liv tror jag är att uppskatta varje liten sekund och minut och verkligen låta sig ta in alla årstider och göra allt man vill göra, samla på sig så många minnen man bara kan och skratta å vara glad över allt fantastiskt som händer runt en - för man vet aldrig vad som händer, livet är skört och jag ser det varje dag hur fort man går från frisk till dödsjuk.

Så jag kommer fortsätta att njuta av allt och samtidigt som jag njuter av livet kommer jag göra allt för att mina patienter ska få några få timmar/dagar/månader att återigen njuta av dessa ögonblick. 

/Ida 

Igår spenderade jag kvällen i Tylösand med Jessica, vi var ekonomiska och tänkte på miljön så bussen fick ta oss dit ut ;) Det berodde ABSOLULT INTE PÅ ATT VI VILLE DRICKA ALKOHOL, NEJ NEJ!!!  Ute i Tylösand finns det en äventyrsminigolfbana - blev ett långt ord här, som är uppbyggt på konstgjort gräs och där finns bunkrar, vattengravar och tonvis med sten. Det bästa med den här banan är att man får dricka alkohol samtidigt, så vi köpte självklart med oss Rosé - färddricka är ett måste när koncetrationen ska vara på topp ;) 

Jag fick så klart vara den som började och min minigolfkarriär brukar vara, sida putta, vända på sig putta igen, nästa sida putta åter igen och varje gång jag puttar rullar bollen mot hålet, runt hålet och ut igen, för att återigen putta - tills jag inte längre får putta för jag har nått maxgränser av poäng man får ha!!! Men nu hade jag inte bara hålet att tänka på, utan nu var de dags att utmana golfproffset med alla dessa hinder. 

Ja jag sköt och ja bollen åkte rakt ner i vattnet, så där stod jag framåtböjd med klubban för att försöka fiska upp min boll som snällt låg och flöt i vattnet - samtidigt som jag roade massa människor. Men skam den som ger sig, bollen kom upp - jag sköt och pang rakt in i stenen och bollen stutsade tillbaka rakt ner i vattnet, så processen fortsatte återigen. 

- Jag behöver ROSÈ sa jag till Jessica som stod helböjd fram och skrattade samtidigt som hon tittade på min lysande teknik i bolljaktfiske. Så efter några klunkar rosé fick jag upp bollen och hör och häpnar, den rullade fint ner mot hålet, runt hålet och ner i en JÄVLA  sandgrop. De var bara på att igen, jag  slog  till upp flög bollen och rakt ner i mitt kära förbannade vattenhål IGEN!!! 

På första banan lyckades jag få ner bollen 3 gånger och men jag lyckades med 6 slag endå. Inte illa va ;) 

Så där gick vi med solen i nacken och rosé i handen samtidigt som vi skrattade åt varandra, men mest åt lilla JAG: 

Men jakten efter vattnet var då inte slut på länge, på bana 11 lyckades jag extra bra! Jessica fick i bollen på 3 slag och jag fick i bollen på 12 slag. Där stod jag framåtböjd och jagade den förbannade vita bollen i vattnet som låg nån meter framför mig, när jag hör två killar säga- HUR GÅR DET? Samtidigt som de skrattade och höjde sina ölglas åt mig. Ska du ha hjälp att fiska upp bollen, frågade en av killarna. Jag kan hämta håven. 

- Nej jag behöver ingen håv, de går så bra så säger jag - samtidigt som jag håller på att åka ner i vattnet för jag lutar mig så långt fram med min klubba, bakom mig skrattar Jessica och säger:  Jag går och sätter mig på stolen så länge och dricker upp mitt Rosé du kan ju säga till när du är klar.  Alla skrattade så klart, men mest gjorde nog jag, för jag kände mig hur dum jag måste sett ut när jag stod framåtböjd och jagade en boll i ca 50 cm vatten, med en klubbjävel. 

Efter 5 min  kommer killarna ner för att hjälpa mig med bollen, men precis då lyckas jag på knä nå bollen med handen, samtidigt som jag skrattar så tårarna rinner ner för kinderna. Och killarnan var inte heller tysta, de skrattar på rätt bra de med - alltid lika kul att göra folk glada och bjuda på skrattanfall ;) 

Bollen åkte i 4 gånger innan jag fick upp den mot hålet och jag puttade resten av gångerna på barna 11. När jag håller på att putta som mest hör jag Jessica säga :  Ida det är inte vårt jobb att hitta hålet!!! 

- Nej och det är återigen bekräftat att detta är ett killgöra,jag letar aldrig efter hålet, säger jag tillbaka. 

Men hör och häpna mitt tålamod höll sig stabilt och jag tror nog det var rosén och det trevliga sällskapet som gjorde att jag inte sköt iväg bolljävlen låååångt åt helvete, efter halva banan!! Men vi kom runt på rätt okej poäng ändå 55 slag för mig och 53 för Jessica, så vi var ju inte helt jävla kass endå ;) 

Så kul kan man ha när man är vuxen och ledig :) Kvällen avslutades med pizza och öl inne i stan på uteserveringen. Ingen dum kväll att vara ledig på!!

Nej nu säger jag godnatt till alla där ute, upp kl 05.00 imorgon JIPPPI! OR NOT!!!