En trött Ida utan någon röst letade sig upp till avd 82 idag, för att sköta sitt jobb.  Det var en dag som alla andra, en dag med 10 000 saker att göra där man ständigt blev avbruten i allt man gjorde, men man sprang som en duracelkanin med läkemedel, dropp, pumpar, patienter och FASS-boken samtidigt som man dokumeterade och dokumeterade och dokumentarade.  Det är superkul  och jag älskar det jag gör, men så himla svårt, har aldrig i min vildaste fantasi förstått hur svårt det är och hur mycket man ska ha koll på och hinna med att göra. Men man överlever tack vare bra kollegor och förbannat starka halstabletter. 

Det var en dag som tog totalt slut på mig, så den sista timman satt jag och en kollega och skrattade åt allt. Chefen kom in och frågade hur de gick och till svar fick hon skrattanfall och tårar som rann ner från våra kinder. Ja så jag letade mig febrilt ut ur sjukhuset vid 20 över 4 och insåg - helvete heller att jag går 4 km aldrig över min döda kropp, jag tar bussen!!! Jag vill hem NU!! 

Det slutade med fel buss och en övertrött Ida som lyckades hamna mitt ute på landet någon stans i Halmstad. Jag trodde jag dog när jag bara åkte längre och längre bort från mitt hem och tillslut hoppade jag av mitt ute bland åkrar, kor och mygg för att ringa taxin. Jag stod där i min ensamhet och bara skrattade - det var det enda jag kunde göra samtidigt som Lars Winnerbäck levererade i min MP3. 

Väl hemma tog jag en dusch och jag skulle sova hela natten lång, läggdags klockan halv 6 var min melodi idag. Men mitt uppe i min djupa skönhetssömn börjar det tjuta så in i helvete och jag fattade inte var det var. Jag fick för mig att jag hade dubbellarmat inne på en patientsal och försökte få tyst på skiten, sedan började jag leta efter mobilen för att på nått sätt stänga av larmet som gick.  Men icke sa nicke,  jag låg i min säng och insåg - men satan i gatan brandlarmet går ju. NEJ SLUTA - jag orkar inte, jag ligger kvar!! Men min instinkt väckte mig till liv och jag letade mig ut ur korridoren med spretigt hår och förvirrad, yr och nyvaken blick och såg en svettig kille springa mot mig och mitt nattlinne.

YOU MOST GO OUT- IT´s BURING. 

WHAT???

IT´s BURING- GET OUT. 

Men va fan!!  NEJ jag vill sova- sa jag rakt ut!!!!

DU får sova en annan dag stumpan - ut härifrån!!! 

- Är du svensk, men varför pratar du engelska då, frågar jag. 

- spelar roll, ut här ifrån. 

- Ja ja, jag ska bara hämta mitt täcke - sa jag! Jag kommer. 

- TÄCKE???? GÅ UT!!!

- Jag kommer jag ska ha mitt täcke!! Punkt slut!!

Så jag tog mitt täcke, min mobil och väska - sen gick jag nyvaken ner för trapporna och möttes av 7 brandmän som kom springade upp för trappan och väl utanför möttes jag av Carro som tittade häpet på mig. 

- ÄR du hemma? Jag trodde det bara var jag som var här. 

- Jag sov, jag vill sova Carro - var mitt svar. Va fan händer? Jag dör om mina kläder brinner upp. 

- Ja men man har ju dator och tv där inne ju. 

- Ja men kläderna, mina kläder!! haha

- Ja jag har ju shoppat idag, det var ju onödigt om det nu ska brinna upp. 

- Jag ; haha ja exakt!!

Så där stod vi tillsammans med massa andra folk medans brandbilen stod tjutade brevid oss. Till slut kom alla brandmän tillbaka och sa att det var lungt. 

Jag insåg att folk tittade konstigt på mig och Jag tror nog alla var förvånade över min tanke, vem fan tar med sig ett täcke när det brinner?? 

- Ja nu när jag vaknat till liv förstår jag inte heller det. Men just då var det enda jag kunde tänka på var mitt täcke!! Jag var så nära på att lägga mig på gräset och fortsätta sova, så jävla trött var/är jag. helt sjukt. 

Men nu ligger jag säker igen på mitt rum med bubbla täcken samtidigt som jag ser på film och försöker äta ifatt allt jag missat idag.

Så detta har varit min dag & kväll och imorgon dödar jag någon om brandlarmet går av igen och förstör min skönhetssömn - för imorgon ska jag sova - för då är jag LEDIG!!!